Borde, borde inte...

Jag har svårt att fokusera. Siter och jobbar inför mitt oppositionsseminarium, men jag tänker på allt annat hela tiden. Kranen som droppar, flaskorna som står omärkta, hunden som gnäller och disken som behöver diskas..
 
Och jag tänker på hur det var för ett år sedan.
 
Max verkade ju vilja stanna ändå trots allt. Han passade så bra in i mitt liv och fick mig våga pröva nya saker. Lagom till jullovet avslutade jag mitt ena vikariat och fick därefter fokusera på det andra. Jag tyckte det var skönt, för jag trivdes så bra med att planera min egen tid och min egen verksamhet. Precis som när jag jobbade åt Arvidsjaurs församling, då fick jag också jobba på samma sätt. Även då brann jag för förändring och utveckling. Den elden tog mig till universitetet och in i ett förhållande och ett äktenskap, den gången. 
 
...
 
Nä, så långt tänkte jag inte för ett år sedan. Jag tänkte att saker höll på att bli bättre. Att saker höll på att lösa sig och att jag inte var ensam. Det kändes bra. Max tyckte att mina intressen och mina självhushållardrömmar var intressanta och han ville lära sig mer. Därför pratade vi tidigt om att han skulle bli min inneboende. Vi fick pausa och känna varandra på pulsen ett tag när alla känslorna kom. Pirret i magen, på tok för tidigt. Längtan, på tok för mycket.. Många, motstridiga känslor.
 
Vi fick vänta ut dem och se vad som fanns på andra sidan helt enkelt.

Botten nådd och jag överlevde

Glöm inte att det jag skriver här är ett år gamla känslor. Om jag upplevde dem just nu skulle jag inte orka skriva om dem, inte orka erkänna att jag kände dem. Det har ju varit så de senaste åren. Jag har suttit här vid min blogg med hundra ord att skriva men utan förmåga att formulera mig tillräckligt för ett inlägg. Den här bloggen blev en evig grå höst av jobbiga känslor jag inte kunde uttrycka.
 
Förra julen var fruktansvärd. Om du känner någon som fått genomgå traumatiska förändringar i sin familj av något slag, se till att stötta den personen kring högtiderna första året! Jag lyssnade på Coldplays Still waiting for the snow to fall och grät. Satt med stora svarta ögon och åt gröt som smakade papper. Grjorde ett halvfärdigt pepparkakshus med Max som rasade, men var bedårande ändå. Han tog mig genom julen. Följde mig, höll min hand, väntade. Tålmodigt och samtidigt så sprudlande glad när jag log.
 
Jag överlevde julen och till nyår packade vi oss till Arvidsjaur. Detta ställe på jorden som jag har ett sånt hjärta för. Det kändes bra att visa Max allt det, att bli nerbrottad i snön, att mysa med vännerna i soffan.
 
Och med det nya året 2016 kom vändningen. Min önskan för detta år var att jag skulle få bli glad och att jag skulle få roligt. Jag visste även, för första gången på väldigt länge att jag kunde tro på att min önskan kunde slå in. För första gången på flera år kände jag livet vända under mina händer.
 
Jag styr. Mina händer. Min vilja.
 
Äntligen!
 
 

Att känna sig äcklig.

Jag var väldigt osäker för ett år sedan. Hanterade ångest genom att vara upptagen jämt och inte bli sjuk. Prövade nya saker, nya spel med Max, en ny gospelkör, Trinity. Mer medeltid, mer djur.. Annat att tänka på.

Jag hade känt mig så äcklig, som människa, flera gånger under de senaste åren. Äcklig eftersom jag har det stökigt hemma ibland, äcklig eftersom jag mockade skit både på jobb och hemma. Äcklig som jobbade så svetten sprutade och äcklig för att jag hade mens som fortsatte i fontänformat månadsvis. Äcklig eftersom jag ibland hade en väldig fysisk närhet till mina vänner.. Äcklig för att jag vägde för mycket, trots viktoperation, vägde för mycket för hjälp med både löshud, mens och träning.

Känslan att vara äcklig kommer från en tid jag inte pratar mycket om. På ett sätt känns det som ett misslyckande, ett svek mot mig själv att det fortfarande påverkar mig. Men jag var mobbad under skoltiden. Hela grundskolan, men även en bit in på gymnasiet, även om det inte kunde bli lika omfattande då, när jag gick på en stor skola. Jag kunde försvinna i mängden, vilket var livsfarligt, men funkade ur mobbningssynpunkt.

En del av denna mobbning riktades mot hur äcklig min kropp var. Hur jag liksom var täckt av ett smittande lager av äckel.. Jag som älskar att vara nära. Man fick inte ta i mig, för då smittades man av äcklet. Och det är så konstigt att barns hittepå för så sjukt många år sedan kan påverka och fortsätta göra ont hela livet. Jag har gjort upp med detta tusen gånger och varje gång jag inte lyckas känns det som att jag sviker mig själv. Att jag kanske är äcklig ändå. Att det är mitt fel, när det inte finns någon kvar att skylla på. Barn är barn och kan inte ta ansvar för mina känslor. Så det måste jag göra.

Så hur gör man med känslor, när man tar ansvar för dem? Jo, man börjar se dem som något annat. Det var ju det jag gjorde från början. Jag började tolka det, att någon inte ville stå bredvid mig till exempel som att jag var äcklig. Istället kan jag tolka det som att jag är för varm till exempel. Jag kanske inte luktar illa, eller har mensfläckar på kläderna.. Personen kanske bara hade nått att säga till någon annan.. Antagligen går varje situation tolka på tusen fler sätt, än vad jag gör.

Och jag tror faktiskt även att detta hjälpte mig då, för mer än ett år sedan.. När jag blev så sviken av människor som jag hade nära. Jag visste hur man gjorde när man ändrade på känslorna. Att man kan välja att se svartsjuka som något annat. Man kan välja att se ett svek som något annat, man kan använda ord, för sig själv, som innebär att jag bara får en del av skulden, eller ingen skuld!

Svartsjuka kan alltså lika gärna vara problem med tillit, rädd att förlora någon som är viktig eller ren missunnsamhet som det kan vara behov av upprättelse, ägande eller mer passion. Poängen är att du äger dina känslor själv. Även om du inte äger historien kring hur du hanterat dem förr.

Jag kunde ha tänkt att barn som måste säga att andra barn är äckliga för att känna sig värdefulla har levt i en väldigt liten bubbla och inte släppt in mycket nytt. Det äckliga, konstiga, jag var var ju erfarenhet och andra sätt att leva, tänka och värdera.. Människor är rädda för oliktänkande. När de märker att jag tänker olika utmanar jag deras norm om vitt och fräscht, och då säger de de ord jag har tolkat som att jag är äcklig. Men deras äckel är deras känsla. Det är de som sätter upp murar mot andra sätt att tänka.

Jag lever bara mitt liv.

Det enda liv jag kan leva.


Hjärtat slår dubbelslag

Det var så läskigt och samtidigt så läkande.. Att ha någon där som ville hålla om mig och visa mig nya världar. Någon som tänkte på mig, såg mig, bekräftade mig. Någon som hjälpte mig med hunden när jag hade heldagar på jobbet. Någon att dricka kaffe med sena kvällar och någon som fick mig att somna med ett leende på läpparna. Någon som tyckte mitt hus var ett slott och att min dröm var fantastisk.

Julen. Denna högtid som alltid varit så viktig för mig att jag har satsat allt och ändå gråtit när jag varit där. Helgen då allt ställts på sin spets. Lycklig familj. Ja, men jag kunde ju inte vakna med min familj, för jag byggde en ny familj. Men den nya rämnade så långsamt och hjärtskärande.. I fjol var födelsedag, julhelg och påsk något jag tog mig igenom. Jag hade det jättebra, men inom mig var jag förtvivlad. Min familj. Kommer den någonsin? När kommer mina barn?

Högtiderna är värst för alla utan familj, alla i kris, alla som inte är där de vill. Det vet jag nu.

Iår vågar jag fira jul igen.


Se mig

För mer än ett år sedan hade jag kommit till en insikt. Den var allt annat än lätt och jag förstod att den skulle förändra min person i grunden. Sen kom skilsmässan och bromsade upp förändringen så pass att jag för ett år sedan hade glömt den, min viktiga insikt. Jag orkade inte se den längre, men den fanns ju ändå. Ibland glimtade den förbi som ett smärtsamt minne. En vacker solnedgång vid en liten tjärn på väg hem från Emmas bröllop. Jag har stannat där ett par gånger för att minnas känslan. Kärleken till mig själv, till mina vänner, till Gud och naturen. Allt det trots att jag inte bekräftades av han som jag tyckte skulle bekräfta mig. Han var stängd och tyst som en mussla. Ruvade på en hemlighet som skulle slita sönder hela vår verklighet. Men jag kände kärlek ändå, i min viktiga insikt. Utan bekräftelse. En aha-upplevelse! Det var inte hans uppgift att bekräfta mig! Han hade ett eget liv att leva, oavsett om vi var ett par eller inte. Där hade han faktiskt rätt. Man måste leva sitt eget liv också.

Jag är hon som ska göra det omöjliga. Hon som alla ska förvånas över. Jag ska uträtta stordåd, varje sekund av mitt liv. Om jag inte uträttar stordåd varje sekund i mitt liv känner jag ett starkt behov att övertyga dem som står mig närmast att ändå visa mig att jag uträttar stordåd varje sekund. För det är läskigt att ha människor för nära. När som helst kan de se att jag är en bluff. Jag uträttar nämligen inte stordåd varje sekund. Men berätta inte det för någon. För på riktigt litar jag på väldigt få.

Dåliga, svaga människa. Dåligt självförtroende, dålig självkänsla. Så himla patetisk! Så säger jag till mig själv och när jag berättar det känner jag mig naken. Men nu har jag sagt det. Klätt av mig naken inför er alla som läser. Jag har dålig självkänsla. Där! Jag sa det! Och vet du vad? Jag tänker inte vara rädd längre. Jag bestämde det för mer än ett år sedan. Jag ska inte vara rädd och jag ska visa er min diamant. Den jag hela tiden haft men inte kunnat visa. Den ska ni få se. Och vill du inte se, så låt bli! Diamanten finns där, jag vet det. Du behöver inte se den, inte bekräfta den. För jag ska inte vara rädd längre. Jag väljer kärlek framför rädsla.

Inte är det lätt. Väger för mycket gör jag, trots viktoperation. Fetma är nog en av de mest skuldpåläggande sjukdomarna. Det är mitt fel. Dålig karaktär, dålig människa utan självkontroll. Jag tror nog att det ändå är det värsta. Så mycket smärta och andra dumheter som binder mig till jorden när jag ska flyga. Något så dumt som för många kilon. Patetiskt som sagt. Kan jag inte bara äta bättre? Börja träna? Kanske ta en promenad om dagen?

Tror du, att jag med min läkarskräck, skulle lägga mig på operationsbordet om jag inte var hundra procent övertygad om att det var min enda chans att överleva? Det var inte en mindre jeansstorlek jag ville ha. Jag ville överleva. Min övervikt är ett missbruk och en sjukdom, och styrkan som kan hjälpa mig förändra ligger i om jag lyckas fortsätta nämna den vid namn. Om jag lyckas ta en sekund i taget och förändra hur jag tänker mina tankar. Den här sekunden är bra. Jag är bra. Jag strålar. Inte på din bekostnad utan från min diamant, den jag har inuti.

Trots att så många vill säga att det är en livsstilsjukdom som handlar om en klädstorlek eller jämför med metoder där folk tappar tio kilo på en månad, pratar i all välmening om att jag behöver röra på mig så måste jag nämna min sjukdom vid sitt namn. Sjukdom. Missbruk. Prestationsångest. Det är det det är och inget annat.

Ingen kur kan hjälpa mig. Jag behöver komma till insikt och jag behöver jobba med den. Längre in i hjärtat än många vågar se. Där behöver jag jobba. Skitläskigt.

Insikten är att jag inte behöver en spegel som bekräftar mig. Ingen som hjälper mig med allt och lever mitt liv åt mig. Jag behöver bara mig. Behöver lita på mig själv. Jag kan ju!

De som finns i mitt liv ska få finnas där på egna villkor. Med sina liv, styrkor och svagheter. Ingen ska behöva bekräfta mig.

Det är bara jag som kan leva mitt liv. En fabulous sekund i taget.

Kakor!!


Mellan hopp och förtvivlan

Det var som att världen fick färg igen. Som att tandläkarbedövnibgen släppte. Jag var fri. På gott och ont. Inga måsten, helt egna ben.

Jag återerövrade mitt hus rum för rum. Jag behövde liksom städa ur, göra om, ställa in, tänka om. Medvetet hitta en ny mening med rummen. Men det rummet jag tog över först är fortfarande inte klart. Det är som att ångesten är kvar där inne. Som att skulden bor där, anklagan bor där. Mitt fel, bara mina saker som alltid är i vägen. Belamrat, rörigt.. min sak att lösa, att städa, att sortera.

Det kommer ta många år att städa bort de år som gått och ersätta med något annat. Jag bestämmer vilken ordning jag tar rummen. Jag som lovade göra mer än det som var mitt. Detta ska bli min tid. Det är min tur nu.


Att bygga en tomtebolycka

Idag är det sju år sedan jag la ett bud på mitt hus. Jag minns det så väl. Jag hade längtat så länge efter att flytta från stan. Kunde inte andas, inte se stjärnorna, det levde om hela tiden och jag kände mig så instängd, så fastkedjad. Min vikt som skjutit i höjden till ohanterbara siffror och sedan rasat efter operation, men inte till den nivå jag hade blivit lovad. När jag la budet tänkte jag inte på vad det var jag planerade. Jag ville bara bort.
 
Husflytt, bröllop och dubbel examen samma år.. Ett smått panikartat beslut efter den viktnedgång som följde på bortslitandet av min snuttefilt tröstätandet. Igentäppandet av det svarta hålet i magen som gjorde mig fysiskt instängd också, inte bara psykiskt. Men jag kämpade för mitt liv de här åren och huset fick mig att börja drömma igen. Drömma mig bort från det jobbiga som var.
 
I min dröm byggde jag en tomtebolycka. 

Är det såhär det går till?

Jag kunde ju inte tro det. Att det kunde gå till såhär.. Att jag faktiskt hade en mage som pirrade. Jag var ju fortfarande osäker på om jag faktiskt överlevt? Hur kan det vara så att man ramlar över en person som är precis det man behöver, precis just då? När man slutat hoppas och drömmarna tagit slut.. När man är helt och hållet nollställd. Händer det då?

Jag hade total panik över julen. Total panik över insikten att jag var kär. Men jobbet och hunden höll mig på fötter. Jag var tvungen fortsätta ta en dag i taget, även om jag inte vågade erkänna för någon, inklusive mig själv, att jag hade en pojkvän.


Se tillbaka..

Idag vill jag att du som undrar vad som hände för ett år sedan går tillbaka. Gå tillbaka till den 1 september här i bloggen. Se in i mina ögon, hur tomma de är.. Hur förtvivlad jag var.. Och så ser du på bilden nedan. Fortfarande inte helt mig själv, men någon nytt är på väg. En ny gnista!

Närhet. Stöd. Ett jobb jag gillade. Stjärnor på min svarta himmel. Även om jag fortfarande är jättejättetrött.


Vill inte vara själv

Ibland tycker jag lite synd om honom.. Den här karln som kom in i mitt liv mitt i allt. Han är så fin, och jag var ett personifierat kaos, utsvulten på närhet och vardagshjälp.

Jag försöker tänka att han ändå har kommit flera steg närmre sin självhushållardröm genom att träffa mig. Att jag kanske är bra för honom också, trots allt.

För det är klart att mycket blev lättare när han kom. Även om jag fortfarande behövde lösa allt inom mej, helt själv. Jag hade varken tid eller ork att lära känna någon ny, jag bara gjorde det ändå.

Plötsligt hände det. Jag hade roligt igen! Jag var glad, prövade nya saker.. Forfarande hade jag så mycket att jobba med, det har jag fortfarande. Men det var så skönt att äntligen få ha roligt!

Därför är jag tacksam över den där försiktiga handen i min, för ett år sedan.


Stjärneljus som faller

I torsdags var det ett år sedan. Jag stod i en okänd lägenhet och Kiesel hade hårat ner hela köket. Jag tyckte jag luktade lite svett. Magen pirrade och jag åkte hem. För mycket, för tidigt. Jag kunde inte, orkade inte, vågade inte.. Kände mig så trasig.

Några dagar senare kom han till mig. Fisken blev bra, men vinet var kanske inte helt matchat.. Otroligt stjärnljus natt med norrsken. Klar och kall. Stjärnor som föll och föll. Svart skog som bäddade in oss. Ljusa stjärnor gjorde skogen svartare och vi snubblade över hundarna. Fnittrade. Mitt hus var ett slott sa du. Inred kammaren som garderoben i Narnia sa du.

Som om jag väntat på dig i så många fler år än vad som var möjligt. Som om Gud ville ge mig en aladdin-ask. Inte för att jag inte klarar mig utan choklad, utan för att allt blir lite bättre med choklad. Och för att om man får en ask choklad, bara sådär, så har man som regel gjort något bra enligt den som ger.

Och jag behövde verkligen en kram.


Eller är det bra?

Det är bra. Det är ändå bra. Allt är bra. Det blir ett mantra till slut, om jag väljer att bara prata och uttrycka mig på olika sätt när jag faktiskt kan säga att det är bra, och håller mig tyst när jag inte kan säga det.

Det är klart att det inte var bra. Självklart har det varit fruktansvärt. Givetvis har detta år innehållit mer smärta än jag kan bära. Det är inte bra.

Det är skit.

För att få vara sjuk, måste man ha något att vara inte frisk ifrån. Om man ska bli deprimerad, utbränd, utmattad, måste man faktiskt ha möjligheten att bli det. Med det menar jag inte att alla som är sjuka har valt det själva, så är det absolut inte. Men att jag har varit frisk beror inte på att jag inte har varit sjuk.

Det beror på att jag inte haft något val.

Det är en konstig tanke. Att det finns en sjukförsäkring gör att det finns människor som kan vara sjuka. Om man har en anställning vill säga. Om jag hade någon som kunde ta djur och hus, då hade jag kunnat vara sjuk. Nu hade jag inte det, så jag blev inte sjuk. Kunde inte, blev inte. En dag i taget, en sekund i taget ibland. Ångest att vara hemifrån, ångest att vara hemma. Ångest att umgås, ångest att låta bli.

Här och nu. Bara här.

Det gav inget att jobba fortare, för allt var ändå sönder. Så förtvivlad, ensam, naken, utlämnad. För jag orkade inte familj och vänners omsorg. Längst ner på marken, utan möjlighet att ta mig upp.

Jag minns hur jag gav djuren mat i mörkret, i regnet. Halkade på en stock ur den stora stockhögen full av negativ energi. Satte mig riktigt illa på ena benet och det gjorde så fruktansvärt ont. Ensam. Vattnet som rann ur kannan, över mig, istället för i djurens tomma vattenskålar. Hunden skällde på ingenting, ledsen, ensam och understimulerad. Övergiven.

Om jag hade åkt till akuten, om någon var vaken och kunde köra, hade jag antagligen skadat mig ganska mycket. Bandage, sjukskrivning, röntgen..

Om jag ligger kvar, gråter ensam, gör klart och går in, har jag bara slagit mig lite, ingen större skada. En alvedon till. En sjukskrivning innebär ensam med tankarna, så jag är frisk. Väljer ett helt ben.

Så nej, det är inte alls bra.

Jag låter bara bli att berätta att det inte är det.


Det är ändå ganska bra!

Då, för ett år sen, hade hoppet börjat lysa igen. Jag fick göra vad jag ville! Och då målade jag kammarn mörkblå. Jag skrev dikter i mörkret när jag inte kunde sova. Den där bubblande ilskan vaknade igen.

Jag hade varit så likgiltig, så länge. Nu darrade mina händer av känslor, alla möjliga känslor. Känslan av att vara osynlig. Osynlig hemma, och borta. Osynlig och ensam. Jag tycker om ensam. Men det blir svårt att bygga en identitet. Man fastnar liksom i tonåren, om man inte har någon förebild, nog nära, att pröva.

Så annorlunda är jag väl inte heller? Eller? Det beror på. Statistiskt sett finns jag ju inte. Bor där jag bor för jag vill, jobbar med.. Inget? Eller?

Nä.

Arbetslös har jag inte varit många dagar, vad andra än kallar det.

Detta skrev jag för ett år sedan.


Det är så vackert när det tar slut

När allt går till vila. Allt går mot ensamhet, isolering, snö och kyla. Allt stannar av. Allt du skulle göra blev plötsligt så begränsat, inramat.

Det är klart det är lite läskigt, att våga stå själv. Att våga vara själv, att ta ansvar själv. Att bli den man är, fullt ut, utan att be om ursäkt för det. Självklart är det jobbigt.

Det är bättre när man kan skylla på någon. Att inte ta ansvar för att man själv är nöjd med livet. Att låta det vara upp till någon annan att lösa allt, och själv kan man bara säga ja eller nej..

Är det det en prinsessa gör? Får allt serverat? Eller är det så att en prinsessa måste ta tag i sin situation själv, skapa sin egen värld?

Skapa ett eget universum av ingenting. På en jord som går i ide en gång per säsong..


Prinsessdrömmar

Min kära familj pratar ibland om mig som barn. Jag var ett sånt där barn som bara VAR en prinsessa. Jag skulle BLI prinsessa, när andra skulle bli doktor, polis och brandman. Jag ville bli prinsessa. Var är utbildningen till det?

Jag älskar sagor. Har skrivit ett par själv, typ den här:

http://tomtebolycka.blogg.se/2011/september/sagostund.html

Det kanske var det jag ville göra? Skriva sagor? Problemet var ju bara att mina sagor inte såg ut som andras. Mina prinsessor var inte som andras. Mina prinsessor var starka, arga ledare som liksom var lakrits när andra var sockervadd. En del av dem gifte sig även med andra prinsessor istället för prinsar, och det var inte helt enkelt att berätta. Och jag slutade inte vara prinsessa bara för att jag blev vuxen. Varför skulle jag? Hela skolgången fick man ju höra att man kunde bli vad man ville, att det bara handlade om att tro på sig själv, allt var ju upp till mig.

Nånting var sjukt där. Det där var inget jag kunde ge till barnen. Nä, mina sagor måste förändra de som bestämmer, de vuxna. Vad är jag annars för prinsessa?

Jag minns hur jag låg i soffan hemma hos min första pojkvän och såg på Oprah Winfrey. Jag var väl förkyld eller nått. På tv:n ramlade den ena människan efter den andra in, och sen kom hon. Hon som hade en tiara på sig när hon var hemma och mös i mjukiskläder. Hon som bara VAR en prinsessa och inte godtog att hon var nått annat. Hon var extremt barnslig och bortskämd. Blev försörjd av rika män, fick kläder och presenter av diverse kontakter och blev kringskjutsad i livet, helt försörjd och utan ansvar för något alls. Hon var även helt oförstående inför det faktum att Oprah tyckte att hon behövde växa upp och ta ansvar.

Hur ändrar en statistiskt och medialt obefintlig kvinna från de svenska skogarna världen? Det är extremt barnsligt att tro att man kan göra något sånt när man inte ens finns. Och tror man att man får göra sånt utan att jobba för det (som i kroppsarbete) är man extremt bortskämd. Men vem kan beskylla en prinsessa som inte finns? Ingen. Perfekt.

Och så lyxproblemet. Att ligga i ett badkar av rosenblad och suga i sig mörk choklad ur för mycket förpackning så man inte förstör manikyren. Den bilden. Är den prinsessan jag? Jag insåg efter ett par år att jag tyckte det var vackert, men tomt. En riktig prinsessa bryr sig om varenda rosenblad och chokladböneodlare. Hon ligger inte där och filosoferar när jobb behöver göras. (Ok, kanske ibland, men inte varje dag)

Så ner i leran med mig. Upp på gödselstacken. Slakta och täck manikyren med blod. Skapa insikt, förståelse och ödmjukhet, inför precis allt jag vill förändra. Allt jag vill göra nytt. Allt det som gjorde att just jag fick växa upp.

Det är klart att inte alla pallar den förändringen.

Från rosendoftande chokladprovare till svettig bajsgrävare liksom. Spindlar i salladen och mögel på osten.. Jamen vadå? Jag kommer snart... Ska bara processa skiten.. (haha)..

Jag blir nog aldrig vuxen. Jag blir nog bara olika versioner av mig själv. Den här versionen tänker inte be om ursäkt, inte censurera, inte sluta gå framåt. Inte ge sig, inte böja sig, inte ta skit, inte stanna hemma.

Synd för dig att du hoppade av tåget. För det har redan gått.


Om

Min profilbild

RSS 2.0