Men vem är Gud?

Min Gud är en person.

.

En vän som jag talar med, skrattar med, gråter med.

.

Gud är ingen Han egentligen.

.

Men jag säjer ändå ”han” om ”honom”. Det är så vi har gjort i mitt barndomshem, att vi har ett manligt pronomen för Gud, Jesus och Den helige ande.

.

Och Gud och jag är överens om att jag tilltalar honom som en man trots att han inte är det.

.

I framtiden kanske jag kommer att benämna honom annorlunda, men jag har inte kommit dit än.

.

Gud är själva anledningen till att jag finns, att jag har funnits och att jag kommer att få finnas. Han är den som höll mig innan jag föddes och det är till honom jag kommer när jag dör. Han följer mig genom hela livet, men det är inte alltid jag ser honom, för det är inte alltid jag släpper in honom.

.

Gud är själva kärleken personifierad. Allt jag känner för mina nära och kära, dem känslan, ÄR Gud. Den känslan tränger sig aldrig på, men kan innebära en del bekymmer med vårt jordiska liv ibland. Men i ren form är den det bästa som kan hända oss människor. Kärleken, Gud.

.

Att tro på Gud är inte att tro att han eventuellt existerar, det är att våga öppna sitt hjärta och tro att Gud gör skillnad. Var vi än är i livet så älskar han oss oändligt mycket, och har alltid gjort, för det var ju han som gjorde oss till det finaste han visste.

.

Han gjorde oss nästan till Gudar, med makt att skapa och förstöra.

.

Med ansvar för varandra och för alltet.

.

Och han vet hur tung den bördan är, för han har burit den åt oss.

.

Han har släppt oss som lamm bland vargar och han vet det.

.

Men han har också gett oss förmågan att klara av det.

.

Glöm inte det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0