Tomtebolycka

Hemma hos mej är allt så vackert.

.

Jag kan gå ut genom dörren och bara stå där.

.

Jag andas in och ut, ser och njuter. Av årstidernas växlingar, av dofter och smaker.

.

Jag äter det mesta man kan äta hemma hos oss. Löv till exempel, groblad och rölleka men också våtarv och nässlor. Rikliga blödningar hämmar jag med daggkåpa och dunkande åsk-huvudvärk dämpar jag med älgört. Det känns mycket mer säkert, pålitligt och konkret än att köpa läkemedel av olika slag. Därför går jag alltid till min gräsmatta först.

.

Men det är klart att jag äter dem medicin som en läkare ordinerar till mig. Det ena behöver inte utesluta det andra. Men ibland undrar jag varför vi slutade äta löv. Hur blev våra livsviktiga kunskaper om hur man överlever på ett litet köksland plötsligt onödig kunskap som vi hade råd att glömma bort? Hur tappade vi kontakten så med naturen och våra förfäder, att det blev ett alternativ att blunda för dessa?

.

Hur tappade vi vår viktiga kontakt med sorgen och döden så till den milda grad att vi knappt klarar av dem längre utan att bryta ihop och nästan dö själv varje gång någon dör?

.

Trots att jag har fått så mycket, så har jag ändå alltid tappat mer. I kunskap, och omsorg från naturen.

.