Tomtebolycka

Att ligga mitt i skogen, blå himmel, i en grop i snön.. Det är det bästa med denna årstiden!

Hunden är helt slut och det betyder inte att hon ligger still och vilar. Det betyder att hon springer som en galning, skäller och beter sig illa, gräver hål och stänker ner oss med snö. Marcus jobbar på att göra henne ännu mer slut genom att köra fram och tillbaka med skotern på leden. Själv ligger jag kvar i min grop. Solar, bloggar och lyssnar på Lalehs senaste på Spotify. Vi har premium, så jag har gjort den tillgänglig offline. Mycket smart av mig! Skivan rekommenderas starkt!

Idag har jag prövat göra sesam-bröd. Det består av ägg, frön, ost, fiberhusk och bikarbonat. Mycket gott, perfekt till denna utflykt! Ska nog pröva matmuffins på LCHF-vis innan snön blivit vatten också.

En dag som denna tycker jag lite synd om dem som tror att vintern i Norrland är lång, kall och svår. Alla som inte fått lära sig det härliga med just detta. Snö, blå himmel och varm sol. Och varm dricka :)

Alla människor finns på den här jorden av en anledning. Det finns en orsak till att just du är här. Det finns något du behöver göra och något hela mänskligheten behöver att du gör. Du är sänd hit för att utföra din uppgift och din tid är begränsad. Ingen vet hur mycket. Lev fullt ut varje sekund och se till att du gör rätt saker, oavsett vad andra gör.

Så vad är då ditt kall?

Om du ärligt ställer dig den frågan så har jag en ledtråd till svaret.

Har du blivit riktigt arg på sistone? Jag menar, inte sådär arg så du är ledsen... Den ilskan beror ofta på saker du inte gjort upp med sedan tidigare i ditt liv. Saker som sårar och gör dig mindre än du är. Jag menar den ilskan som känns som kolsyra i hela kroppen, den som vässar dina argument och gör dig arg även på andras vägnar, inte dina egna i första hand. När du känner att sådan ilska bubblar i kroppen, du känner att du liksom backar, kurar ihop dig till anfall. Bidar din tid... Det är ett heligt tillstånd som gör dig kapabel till vad som helst!

När jag hör tjänstemän som uttrycker att det samhällsekonomiskt bästa vore att avskaffa landsbygden helt, då blir jag heligt arg över all okunskap och alla förutfattade meningar som finns om Svensk landsbygd. Om ni undrar vilket partipolitiskt håll jag hör dessa resonemang, så är det främst S, och det långt innan alliansens tid, men också nu. Jag hör det även från M och faktiskt även från Fp! Att M inte har så stora sympatier för våra landsbygdsområden är jag inte överraskad av. Det är ju det enda partiet som vill minska på EU-stödet till den Svenska landsbygden. Men Fp blev jag mer förvånad över, eftersom jag alltid sett det partiet som ett som förespråkar att människor ska ha frihet att själva välja sina liv. Men dödar vi landsbygden (det är inte genomförbart i och för sig, men om vi ser det hypotetiskt) så är våra byar nästa offer. Efter det kommer tätorterna, småstäderna och sedan övriga städer, till sist storstäderna, sen har vi jagat bort den Svenska befolkningen från sitt eget land.

På landsbygden finns vår identitet. Vårt ursprung. Vår mat. Det är inte hållbart att vi fortsätter köpa upp maten från dem som behöver den mest. Mat är inte industrivaror. Mat är liv, levande, livgivande. Man kan plocka den själv, eftersom den finns i överflöd, eller så kan man köpa den från någon annan som plockar, samlar, odlar, jagar eller föder upp. Man kan inte köpa de fattigas mat (de som är flera gånger fattigare än vad en svensk medborgare kan bli) och i utbyte ge dem pengar. Vi kan kanske köpa deras kläder, deras hantverk, deras elektronik eller deras bilar. Men vi kan inte köpa den lilla mat de har till dessa vrakpriser. Ingen kan försvara det. Vi måste göra vår mat själva.

Igår hörde jag om en man som byggt en egen gengasbil. Den gick inte igenom besiktningen utan en kilometerräknare. Detta för att även denna bil skulle betala bränsleskatt. Trots att han plockade sitt bränsle själv. Sådana regler måste vi ta bort. Det funkar inte att göra ett helt land beroende av alla dessa fula pengar, och sedan inte lämna någon som helst utväg för dem som vill vara fria från dem. Jag säger inte att det är fel att tjäna pengar. Men det är fel att man inte får slippa om man vill.

Man måste få leva sitt liv som man själv vill. Efter egna principer, efter eget huvud. Inte efter någon annans.

Var på två födelsedagsfester igår. Hunden och jag är helt utpumpade. Först var det barnkalas med underbart söta barn, sockerhöga på tårta, hemgjorda vaniljdrömmar, bullar och chokladbollar. Dessutom fick de godis! Mamman hade hittat matchande kalas-saker med racing-tema och kalaset var på ett fritids, så mycket lek blev det :) Ett av barnen höll på att lära sig krypa och hade liksom allt hår uppe på huvudet. Otroligt söt!

Sen bar det av till Burträsk för hundpromenad. Detta samhälle av trähus som andas gammal storhet och nya drömmar på en gång. Där tänker jag jobba för tillväxt. För mer av allt. Gick runt kyrkan jag gifte mig i. Viskade önskedrömmar till hunden.

Vidare på 25-årsfest! Helt galna människor dansade på bord och stolar och jag skrattade tills jag nästan kissade på mig! Några innerliga samtal blev det med. En kille hade växt upp i Gävle, samma stadsdel som jag bodde på en gång i tiden! Och en kille visade mig hur man jojkar! Om han bara visste hur länge jag bett om att få se, höra, förstå denna vackra sång! Nu ligger jag i sängen och lyssnar på gamla favoriter med nya öron. Jag frågar mig om han kan förstå vad han gav, och jag önskar att jag hade gett något tillbaka. Om så bara en osynlig boll av ljus i hans hjärta. Vi får hoppas att jag får tillfället igen.

Idag är det skönt med sovmorgon. Förra veckan var fullbokad på ett sätt. Nästa vecka blir fullbokad på ett annat. Så vila behövs denna dag. Mitt emellan då och då.

Ha en fin söndag!

Solen lyser på mig och känns varm. Snön blir både is och slask. Barnen gör snögubbar och snögrottor. Åker skidor och skridskor på rasten. Och jag känner mig så lycklig! Vi har klarat det kallaste av den bittra, torra hårda, krispiga vintern. Solen kommer och kaninerna hoppar engagerat runt. Skakar på de stora öronen tills de tappar balansen lite. Kikar nyfiket ut genom buren, vill pröva snön lite..

Mina ritningar på Kaninhus måste nog ändras lite. Jag vill att mina kaniner ska kunna gå ut! Samtidigt måste de ha var sitt utrymme, så de inte slåss, och så jag kan reglera mängden mat efter vikt, dräktighet och annat. Men ute i snön måste de få vara! När det drippar och droppar och skiner sol. Åh, vad jag önskar att jag hade pengar och kunskap till allt jag tänker ut!

Nästa vecka är det hemma-arbete som gäller. Då hoppas jag att jag ska hinna med mycket av det som fått släpa efter på sistone. Nu är våren starkt på gång och då är det tid att rycka upp sig och sluta sova! Viloperioden på året är slut, och det är dags för arbetshandskarna att åka på!

Mitt förhållande till användande av elenergi är smått ambivalent. Jag tycker det är för dyrt, inte bra för naturen och jordklotet att använda och ofta smått läskigt. Men samtidigt vill jag ju ha el, eftersom det är bekvämt. Sen kan man ju undra hur stor skillnad det skulle göra om jag råkade elsanera hela huset för principens skull. Jag är ju ändå kollektivt medberoende av elen eftersom samhället och företagen är det. Därför också jag.

Jag har en partikamrat och riksdagsman som jobbar med våra energifrågor. Centern har ju drivit igenom en rad små förändringar som gör att det nu blir väldigt dyrt att bygga ny kärnkraft trots att energilverenskommelsen nu tillåter det. Shit vad sura kärnkraftsförespråkarna är för det! Vissa försöker även få det till att det är på Centerns förslag att Sverige nu delats in i fyra zoner som betalar olika mycket i elpris beroende på hur mycket el regionen i fråga tillverkar. Men. Tyvärr kan vi inte ta åt oss äran för detta genialiska påfund. Zonerna finns på grund av ett EU- direktiv. Centern behövde bara le.

Två goda nyheter fick jag iallafall rörande energipolitiken. För det första så införs nu timtaxa på el i Sverige. Alltså kommer elpriset vara olika dyrt olika tider på dygnet. På natten, när få tvättar till exempel, kommer elen vara billig. När många kommer hem från jobbet vid fem, då kommer elen vara dyrare. Man kommer alltså kunna påverka sin elräkning mer än man kan idag. Det finns redan i andra EU-länder, men i Sverige har vi inte infört det, för elbolagen vill helt enkelt inte förlora de pengarna. Ett antal stämmningar är på väg på grund av detta beslut. Jag hoppas att det är vi, konsumenterna som vinner!

Den andra goda energinyheten är att man nu får sälja sin egenproducerade el till nätet om man råkar ha solceller eller en liten vindsnurra på gården. Förut var det olagligt. Äntligen kan det betala sig att göra investeringar som är bra för miljön. Och dessutom kan all el man tillverkar faktiskt tas till vara!

Hoppas du blir lika glad för dessa nyheter som jag blir!

Sol på dej!

Ja. Nu känner jag att jag kan säga det fullt ut. Jag har börjat med LCHF. Tanken är att se om jag mår bra av det och om jag kanske går ner i vikt. Jag är inte den som hoppar på dieter kors och tvärs, brydde mig till exempel aldrig om GI eftersom jag inte trodde på den metoden på egen del. Anledningen till att jag prövar LCHF är att de lägger vikt vid bra mat. Som är närproducerad och tillsatsfri, okonstlad och bara äkta.

Det jag saknar mest är förstås smörgåsar och kakor. Men det går riktigt bra! Såhär kan en vanlig dag se ut:

Frukost: 2 stekta ägg med riven ost, ett glas the och några ihoprullade köttskivor med smör.

Lunch: gratäng av rättika, sås och kött samt groddar.

Mellanmål: långfil med hasselnötter.

Middag: stekt kål och korvstroganoff samt kokt broccoli.

Kvällsmys: blåbär med grädde

Det är långt ifrån alla som äter så ofta som jag på LCHF. Men jag är van att äta såhär. Men det händer att jag hoppar över mål eftersom jag helt enkelt inte är hungrig. Bra mår jag iallafall! Så får vi se om jag går ner i vikt också..

Det här med ensamhet tycker jag är intressant. Många känner sig ensamma.. Jag vet till exempel många äldre som plågas av sin ensamhet. Vissa jag känner har svårt att vara ensamma, att sova ensamma och äta ensamma. Andra verkar tycka det är skönt att vara ensam. Åtminstonde ibland.

Att vara helt ensam, i total tystnad, utan nått som stör tvingar dig att lära känna dig själv. Tänka själv. Lyssna på dig själv. Det är skrämmande, för man kan faktiskt tänka hur som helst utan att det blir fel. Lite som med drömmar. De låter fånigt först när man berättar för någon.

Är man religiös som attan, som jag, så är man aldrig ensam. När jag sitter här helt själv och har det helt tyst så finns det alltid någon här. Det är en varm hand runt mina axlar eller en skön närvaro som tror på mig och fyller en plats som annars är tomhet. Denna någon längtar, med mig, att jag ska våga ta fram min finaste diamant, mitt inre. Den har jag dolt länge och det är först nu jag vågar visa den bara lite, ibland. Snart ska den fram helt.

Vissa kanske känner sig ensamma på ett skrämmande sätt i skogen, långt från andra. Vissa kanske inte alls känner sig ensam där, och är därför livrädda för det. Alla som känner sig förföljda och uttittade i mörker och skog tycker jag ska göra upp med sig själva och sitt förflutna. Själva eller med hjälp. Ofta är de där spökena bara sånt du behöver lämna och gå vidare ifrån, som har hänt i ditt liv.

Men det är klart. Ibland känner också jag mig ensam. Som när jag är i Stockholm. Det kan vara skönt att vara anonym. Men mest är det ensamt. Och jag tycker synd om de jag ser, för du vet.. jag är en av de där som ser det du inte säger. Jag ser okända människors kamp mot tiden, deras känsla av hopplöshet, osynlighet, ovärdighet. De har så fel men det vet de ju inte. Jag kan bara se dem, be för dem och hoppas. En dag ska de få se sin diamant. Den de burit i hela sitt liv. Den de föddes för att visa, men glömmer att de har.

Och jag önskar att vi kunde hitta på nått bra tillsammans med alla våra nya pensionärer. Visst borde det finnas bättre sätt att bo på, bättre sätt att ses på, bättre sätt att ta tillvara på varandra, än det vi har nu? Jag hoppas på mindre av den ensamhet som äldre känner. De äldre, men också andra som kanske behöver hjälp med sin ensamhet. För vi är ju inget utan alla andra, om ni förstår vad jag menar..

Kram

Jahapp. Där fick även jag känna på att vara mänsklig.

Efter alla hjärtans dag-middagen gick jag bokstavligen ner för räkning. Febrig och ont överallt ligger jag nu för andra dagen i rad. Det blir inget av med det mesta jag tänkt. Ingen marknad i helgen. Men ikväll ska jag på viktigt möte. Imorgon likaså. Så det är bara knapra Ipren och vila allt som går. Klä sig varmt och dricka vatten.

Har slängt in mig i en diskussion på fb med Morgonpasset i P3 angående om klassamhället existerar eller inte. Jag tycker att det självklart finns ekonomiska skillnader som är mer eller mindre föränderliga i Sverige. Men att det skulle handla om klass ställer jag mig absolut emot. varför ska vi kategorisera oss så? Vilka är arbetarklass? Vilken klass har de som står utanför arbetsmarknaden av olika anledningar? Vilken klass är jag? Jag har verkligen inte högar av pengar, mina föräldrar är lärare, vilket innebär massor i studieskuld och lite i lön. Jag bor billigt men vackert. Om det bara är i storstäder som klass existerar så borde man kunna vara tydligare med det, inte utgå från att hela Sverige bor i storstäder när det inte är så.

Vad tycker du?

Jag ligger helt utslagen på soffan med hunden och katten. Marcus försöker välja film.

Förutom att svänga ihop en alla hjärtansdag-middag på en spik så satte jag igång ett kilo tjälknöl och fixade ännu mer groddar och en gigantisk gryta med nässelpäppelmarmelad. Sen tog jag liksom slut.

Vår middag bestod av gratäng på Rättika, den blir som en hyfsat kolhydratfri potatisgratäng. Till det åt vi kall älgstek och hemgjord bearnaisesås. Sen hade vi ärtskidor och groddar till. Och så ett glas rött då. Mitt i veckan.

Ha en fin kväll, nu ska vi se skräckis!

Det finns en växt som växer på varmare breddgrader som heter Stevia.

Den brukar kallas sockerproducenternas skräck, eftersom den inte innehåller några kolhydrater men är väldigt mycket sötare än socker. Med lite Stevia i köket blir det söta en krydda bland andra. En ört som fördjupar smaken, genom sin söta smak.. Den ska vara lite krånglig att odla, som basilika ungefär. Det smakar inte som socker förståss.. Men det smakar sött. Det ger ingen kick, så som socker gör, och det konserverar ju inte. Men vem behöver konservering av socker i en tid av kylskåp och frysboxar?

Min själ är på ett sätt gammal. På ett annat sätt ny. Jag lever självklart mitt liv här och nu. Men jag kan också förnimma en tid där socker är en lyx och potatis är en kulinarisk grönsak. Då man inte hört talas om pasta, ris, cous-cous och bulgur. En tid av konservering, utan socker. Men. En tid av svält.

Vi lät industrialiseringen gå för långt. Vi lät den ta våra liv. Vi ville slippa svälten. Men svälten tar sig nya uttryck. Blir till en gnagande orolig rädsla. Som kräver socker och mat i överflöd. Som kräver TV, plast och slösurfning. Allt för att vi ska vara lyckliga en dag till.
En dag till utan vårt hem och vår plats.

Utan vår moder, jord.

Vi har gått längs snöiga vägar i min barndoms by. När det är vinter ser man så långt, inga löv är där och skymmer. Vi såg den gamla byasågen, vars tak snart rasar in, och det gamla mejeriet, som tornade bortom vidträckta åkrar i bästa läge.

Byn var en enhet. Här fanns allt man behövde. Affär, skola, mejeri och såg.. Allt för att underhålla och förädla det bygden producerade. I trä, mjölk och människor. Men när människorna blev förädlade började de tycka att andra skulle fixa deras mat. Man vill inte binda upp sig med djur längre. Man vill jobba och se utveckling. Och utvecklingen finns ju i stan. Landsbygden har vi ju lämnat nu. Som det lilla barnet lämnar sin vagga. Kommer kanske tillbaka på semestern och på ålderns höst. Men aldrig för att bruka och förädla längre. Det småskaliga lönar sig inte. Finns inte.

Jag trädde på en sele på hunden och knöt fast kopplet på en spark. Sen fick hon springa, ivrigt påhejad! Kom igen, kom igen, kom igen, sååååå, duktig tjej! Men det fanns ju även många intressanta spår efter vägen.. Hur som så måste vi träna mycket mer om hon ska fatta vad det är vi gör och vad det är vi vill. Egentligen :)

Tänk om vi kunde öka våra möjligheter att styra vårat eget liv, istället för att minska dem. Vad jag menar är att när man gör nedskärningar idag så utgår man ifrån att folk fortfarande flyttar från land till stad trots att det faktiskt redan har vänt. De demografiska förväntningarna kanske inte stämmer. Då skulle det väl passa bättre att våra landsting var självständiga stater inom Sverige istället för att allt ska centreras till en stad som är full av människor för länge sen. Det ser så olika ut på olika ställen i landet, då tycker jag vi borde kunna bemöta den olikheten. Och ge människor en chans att bestämma själva över sina skattepengar och över hur deras lagar ska påverka dem!

Tänk. Dryga tjugo graders skillnad på en dag. Och idag var det ännu varmare. Riktigt vårkänsla! Skatorna skrek ut sin lycka och den där ensamma, tappra fågeln som bara sjungit när det varit sol, den var plötsligt inte ensam. Kaninernas burar tinade så pass att en ordentlig utskottning. Groddarna grönskar i fönstret.

Under de kallaste månaderna har jag planerat och förberett mig mentalt på det jag ska göra under våren. Jag har vänt och vridit. Kollat ritningar och ritat om. Funderat hur jag ska orka med att städa upp i alla mina skåp och lådor. Men jag har valt att inte känna nått måste.

För även om jag gärna vill rensa upp överallt och även om det kanske tillochmed är nödvändigt, så är det inte viktigast. Viktigast är att vi får leva med varandra och att vi känner att vi lever just våra liv. Resten får lösa sig bäst det vill. Faktiskt.

Ikväll åker vi hem till mina föräldrar. Vi ska fira kära far och fina bror. De fyller båda år denna månad. Vi ska äta gott, spela spel och bara umgås. Det blir mysigt!

Ha en fin kväll!

Vi har börjat diskutera vår pensionsålder. Det började med att Reinfeldt sa att den allmänna pensionen skulle behöva bli vid 75 istället för 65. Sen bröt helvetet lös. Iallafall för vissa. Trots att det bara är en diskussion än. Inget tvång, inget konkret förslag. Än.

När jag går i pension ska jag ha grått hår och genomskinlig hud på händerna. Jag tycker det är så vackert! Jag ska ha jobbat på några olika ställen och jag kommer känna att jag uppfyllt mina mål. Jag har gjort det där stora jag ska göra för landsbygdspolitiken, jag har sett några egna barn växa upp. Jag har renoverat mitt hus och jag har djur och trädgård. Jag kommer se tillbaka på ett rikt liv. Och jag kommer att vara nöjd. Jag kommer då att vara 70 år gammal.

Då ska jag leka med mina barnbarn, njuta av allt jag har och allt jag lämnat till andra. Jag ska baka kakor, safta och sylta. Och jag ska fortfarande älska med min man. Kanske ska jag jobba lite ideellt, bara för att jag kan och vill. Kan och vill göra nått bra alltså. Och jag ska bestämma själv. Bestämma när och hur och varför jag går i pension. Och uppmuntra andra att göra likadant. Inte för att någon politiker tyckt till eller för att någon annan kastat paj. Utan för att jag kan själv. Fortfarande.

Så det är bäst att ni slutar ha så mycket fördomar om gamla innan ni blir äcklade av mig. För jag tänker inte ta hänsyn till någon åldersrasism. Synd för er.

Som vanligt klumpar alla måsten ihop sig för mig kring fullmåne.

Om du är en av dem som har svårt att sova när det är fullmåne, så betyder det oftast att du har något ogjort. Till exempel att göra upp bra planer för framtiden kanske? Du kanske har glömt lyssna inåt, på magkänslan. Kanske du glömt ringa till någon viktig person och berätta att den personen är just viktig. Tänk på det, känn efter, gör det och försök sova igen. Kanske det funkar?

Den isande kylan som frös själva luften har gett med sig. Istället viner snöfyllda vågor av vind förbi i böljande mönster. Lämnar vindmönster från väst mot öst. En kamera behöver jag. Det är så sant. Kanske, om jag säljer lite till, och hittar en begagnad, att det kan gå. Men de pengar jag har är tänkta till mitt hönshus.. Så det är en svår avvägning.

Idag är Marcus hemma och sitter vid köksbordet och spelar spel på sin telefon. Jag kommenterar diskussioner på Norran.

En av artiklarna i Norran gjorde mig väldigt glad, det var den om SM i vintersimmning! Vanligtvis får jag ju svåra allergiska besvär av all sport. Men detta var något utöver det vanliga. Tänk vilken publicitet för Skellefteå att ha folk som simmar i -35 grader! Vilket omkring-arrangemang man skulle kunna göra, och tänk så många turister som har mer koll på vad som händer här omkring än jag :)

Idag blir det att mysa, kanske hälsa på någon och slutligt ska jag till Skellefteå och diskutera politik. Det blir roligt!

Hoppas också du får en fin dag!

Igår var en riktigt tråkig dag. Bara jag, hunden och katten i köket. Ville inte ut, för det var kallt. Ville inte upp, för jag behövde ju hålla elden vid liv. Ville helst bort, men vågade inte lita på att bilen skulle hålla.

Så jag somnade. Alldeles för tidigt och helt utan reson. Marcus jobbade sent, så han tog ledigt idag under dagen. Men han bara sover och sover..

Jag har pysslat på och hämtat ved, askat ur och så vidare. Klappat kalla kaniner. Nu bakar jag LCHF-bröd, så jag vet om jag gillar det eller inte. Jag vispade tre äggvitor hårt. Sen saltade jag dem och vispade dem ännu hårdare. Så man kunde vända skålen. Sen blandade jag äggulorna med turkisk yoghurt och en hackad ostkant. Egentligen skulle det vara färskost, men i brist på bröd får man äta limpa :).

När Marcus vaknar ska vi smaka. Då ska vi skiva upp den kalla älgsteken också till pålägg. Den har legat och marinerat i sitt eget spad under natten. Så jag hoppas den är god!

Nu hör jag ett livstecken från ovan! (övervåningen) Så nu kanske det blir liv i luckan till klockan tre iallafall. Då far han på jobb igen. Mitt liv i luckan.

För övrigt ska en kompis sälja flasklamm! Förstå så gulligt!!

Jag såg det på Facebook för ett tag sen och hjärtat liksom stannade.

En kompis nyfödda son var sjuk. Sjuk på samma sätt, på samma ställe som en annan kompis barn.

Han klarade sig inte ur sjukdomen med livet i behåll. Änglaögon ser på mig, fast de inte är kvar här.

I tystnad följde jag dramat på Facebook. Vågade inte pusta ut när det gick bra. Men det har gått bra, faktiskt! Det verkar som att den här lilla killen har klarat det! Han är underbart söt och han verkar kunna leva som alla andra. Helt fantastiskt!



Och då tänker jag på att mitt i det värsta så börjar något gro.
När vi sörjer för fullt har det redan börjat spira.
Även om vi inte orkar se för alla tårar,
Så finns där redan något nytt.

Inte nått nytt som ersätter den förra.
Något helt nytt som är vårt oskrivna blad.
Under alla våra lager av vinter, kläder och vissna löv,
Har en helt ny sommar redan börjat gro.

Jag önskar jag hade en kamera, så jag kunde visa er hur vemodigt vackert det är här just nu. Isigt, pastelligt, hårt. Fast ändå fluffigt. Ett lager av frost på frosten har lagt sig runt varje detalj. Själva luftfuktigheten fryser.

Det är dagar som denna man förstår visen med att kunna stänga in sig i två av husets sex rum. Förr, när man levde utan element och el, var dagar som dennna en bragd i sig. Jag tänker mig att man satt här i mitt kök och pratade, pysslade och fördrev tiden. Som en milsvid kontrast mot den normala aktiviteten här på gården. Jag tänker att man satt här och hade ganska tråkigt. Kanske oroade sig för att maten skulle räcka till våren.

Jag tänker också på mat idag. Nu när jag ändå är fast i köket. Jag gör en stor älgstek som jag tänkte ha som pålägg. Jag gör också rostade kikärter att äta som snacks.

Jag tog alltså en stor älgstek och tinade den. Jag gjorde en gegga av två vitlöksklyftor, en msk enbär, en msk grovt salt och en tsk timjan i morteln. När jag var nöjd med geggan kladdade jag in hela steken noga. Masserade och höll på. Sen stoppade jag in hela kalaset i en stekpåse, och svish in i ugnen på 150 grader på ett galler. Tills termometern visar på 60 grader i köttet. Då ska jag ta ut den. Lär ta några timmar :)

Kikärterna har legat i blöt sen igår. Men man kan ta dem på burk om man vill. Jag kokade dem i 45 minuter i salt vatten. Sköljde och la på ett bakplåtspapper på en plåt i ugnen. De ligger där inne i 175 grader och torkas. När de är torra igen så gnider jag in dem i en annan gegga. Den består av en tesked vardera av paprika, spiskummin och cayennepeppar. Curry är också gott om man vill. Sen häller man på tre matskedar oskalat sesamfrö och ca en halv dl olja. Den geggan ska jag vända torra kikärter i och sen rosta i 200 grader tills de poppar :) sen äter jag dem som jordnötter ungefär.

En sak jag blir lite irriterad över är att jag märkt att det faktiskt är mycket kolhydrater i frön, nötter, bönor och baljväxter. Jag trodde de var typiska källor till protein och fett. Nått som däremot inte innehåller särskilt mycket kolhydrater är morötter. Hur förklarar du det LCHF? Och hur ska man ha råd att äta med LCHF anyways? Och hur äter man i säsong på vintern med LCHF?

Snart har jag kanske brottats med alla LCHF-aspekter :)

Hoppas ni får en fin och icke-tråkig dag. Vad hittar ni på egentligen? Det undrar jag det..

Hela huset är städat och det brinner ivrigt i pannan. Hittills har jag bara beundrat ute inifrån idag. Men nu är det dags för mig att gå ut. Kaninerna ska ha mat, hunden en promenad, och vi behöver mer ved.

I Umeå igår åt vi middag och gick på bio. Min syster ringde mig i början på veckan och frågade "går det bra att vi ser Hamilton?" jag var skeptisk, ville hellre se "The iron lady" men den har ju premiär idag. Och med tanke på att filmen skulle passa alla så sa jag ja, trots min tvekan.

Det skulle jag aldrig ha gjort.

Eller, nu kanske jag överdriver, för storyn var bra och ämnet mer än intressant. Men tio minuter in i filmen mådde jag så illa av allt blod och all sprutande hjärnsubstans så jag fick titta bort resten av filmen när jag anade att någon skulle dö. Och det var oftast kan jag säga.

Jag förstår verkligen inte? Den mängd blod som sprutade ut vid varje mord var mycket mer än vad som kändes naturligt. Övervåldet gick överstyr gång på gång och blod sprutade över skyldiga och oskyldiga gång på gång. Jag tror inte det är nyttigt att sitta och se sånt. Att tillåta sig själv art bli så avtrubbad att man helt oberörd kan se en sådan film från början till slut utan magont. Det är ju vissa människors vardag vi tittar på. Hur kan det vara underhållning, något som är bra att fylla sina synintryck av för natten? Hur kan andra människors olycka ha sånt underhållningsvärde för oss att mänskliga liv inte är värt mer?

Som sagt åkte jag hem i natten, mycket illa berörd. Positiva saker från igår är iallafall tid med min familj, att fika med min kompis Ida, att se systern och svågerns tillfälliga High-tech-lägenhet och all god LCHF-mat jag fick äta. Det är mysigt att umgås med min familj och sitta och diskutera med dem som känner mig så.

Nej, nu är det slut på min paus med blogg. Dags att trotsa kylan!

Jag trodde nästan att vi sluppit undan.

Varje gång jag går ut till kaninerna är det med en gnagande oro. Klarar de verkligen kylan? Fryser de inte?

Vi har kommit hem, gjort kväll och tänt en motvillig brasa. Maken snarkar lätt bredvid mig, han körde hela vägen hem.

Jag trodde nästan att nu när januari var slut så blev det nog en mild vinter ändå. Kanske blir det inte -30 och sådär kallt så man inte kan andas iår?

Jag hade fel. Stackars kaninerna! Ute hela natten!

Jag gick till dem det första jag gjorde när jag kom hem. Bytte isklumpar mot ljummet vatten och gav dem massor med hö att bädda med. Till min förvåning hoppade de omkring i burarna, nyfiket nosande trots frost i morrhåren. Imponerande djur! De verkade inte ha några problem med vädret.

Nu ska jag ligga här och oja mig över dem tillslag vaknar imorgon och kan gå ut och kolla om de överlevt. De ska ju göra det. Jag är bara fånig. Men det är ju inte logiskt! När det är så kallt så inte ens veden vill brinna inomhus, då ska väl inte små vita kaniner överleva utomhus!? Men jo, det ska dem tydligen.

Iallafall en dag.

!!!!

Idag åkte jag till den stad där jag bodde förut. När jag pluggade, umgicks med folk mycket oftare och var ute och dansade mer. Vi bodde dyrt och min trädgård och mina djur var bara drömmar och idéer om ett annat liv

Jag tog en underbar kladdkaka med en vän på ett populärt cafe. Men kladdkakan smakade mest socker och chai-latten smakade konstigt. Jag tog en sväng på stan. De ljusa butikerna var som lagerlokaler med högt till tak och klara färger. Ingenstans var det mörkt, murrigt och mysigt. Det enda som på allvar visades upp var priset. Ingen inspiration, ingen speciell känsla.

Jag fortsatte till ett ställe som jag vet att jag gillar. Men det var stängt. Jag gick till mataffären med gourmet-inriktning och hittade absolut ingenting. Jag grävde i grönsakslådorna efter var och hur grönsakerna var odlade men det enda som gick att ta reda på var priset. Personalen lyste med sin frånvaro.

Hopplöst. Vad har hänt, Umeå? Var är din själ? Var är myset, det vackra, gedigna? Om jag vill ha det ni presenterar här kan jag åka till ett köpcenter utanför staden. Då behöver jag inte vara här.

Modfälld satte jag mig på ett annat fik som heter Barista. Jag tog en ekologisk iste och saknar en toalett. Jag läste just i senaste numret av Umeåguiden. Sist jag kollade i den fanns där intressanta artiklar om vad som var på g i stan. Nya och gamla butiker. Kommande evenemang och satsningar. Leende krogbilder på peppade människor. Nu fanns där reklam för plastkirurgi, sportreportage, träningsreportage, gör om mig och ett inredningsreportage men väldigt konstig inredning i tusen färger i bländande MDF.

Jag vet inte vad jag ska säja. Men hädanefter kommer jag att sakna mina vänner här. Inte längre platsen Umeå.

Men jag undrar så smått om det verkligen är Umeå som har förändrats. Eller är det bara jag? Nån som vet?

Jag tänkte faktiskt blogga igår.

Jag satt där vid datorn och finurlade på vad ni ville läsa.

Loggade in på facebook..

Och där såg jag en massa tårta och kakor!

Min kompis fyllde år, och hon bor för långt bort..

Vi ba gör de!

Sen vi träffades, min man och jag, har vi haft ett uttryck. Min man har en förmåga att oroa sig och tycka att allt är kört. Jag har en förmåga att planera absurdt långt i förväg, men samtidigt leva i stunden.

Så ibland, när vi ser nått vi vill ha, som känns helt omöjligt, säjer jag till honom:

- Vi ba göre!

Och så gör vi det! Det där omöjliga som inte går egentligen. Vi trotsar allt och gör det ändå. Vi betalar räkningar helt utan pengar, vi kör i flera timmar för en kaffe med tårta och vi bygger hönshus i nordläge i skuggan av allt.

Ibland är det skönt att bara barnsligt strunta i konsekvenserna och bara vara.

Så därför säjer jag:

Ba göre!