Tomtebolycka

Vi har gått längs snöiga vägar i min barndoms by. När det är vinter ser man så långt, inga löv är där och skymmer. Vi såg den gamla byasågen, vars tak snart rasar in, och det gamla mejeriet, som tornade bortom vidträckta åkrar i bästa läge.

Byn var en enhet. Här fanns allt man behövde. Affär, skola, mejeri och såg.. Allt för att underhålla och förädla det bygden producerade. I trä, mjölk och människor. Men när människorna blev förädlade började de tycka att andra skulle fixa deras mat. Man vill inte binda upp sig med djur längre. Man vill jobba och se utveckling. Och utvecklingen finns ju i stan. Landsbygden har vi ju lämnat nu. Som det lilla barnet lämnar sin vagga. Kommer kanske tillbaka på semestern och på ålderns höst. Men aldrig för att bruka och förädla längre. Det småskaliga lönar sig inte. Finns inte.

Jag trädde på en sele på hunden och knöt fast kopplet på en spark. Sen fick hon springa, ivrigt påhejad! Kom igen, kom igen, kom igen, sååååå, duktig tjej! Men det fanns ju även många intressanta spår efter vägen.. Hur som så måste vi träna mycket mer om hon ska fatta vad det är vi gör och vad det är vi vill. Egentligen :)

Tänk om vi kunde öka våra möjligheter att styra vårat eget liv, istället för att minska dem. Vad jag menar är att när man gör nedskärningar idag så utgår man ifrån att folk fortfarande flyttar från land till stad trots att det faktiskt redan har vänt. De demografiska förväntningarna kanske inte stämmer. Då skulle det väl passa bättre att våra landsting var självständiga stater inom Sverige istället för att allt ska centreras till en stad som är full av människor för länge sen. Det ser så olika ut på olika ställen i landet, då tycker jag vi borde kunna bemöta den olikheten. Och ge människor en chans att bestämma själva över sina skattepengar och över hur deras lagar ska påverka dem!