Om att vara vacker på insidan
Många av mina vänner, och ibland min man, påstår att jag är vacker.
Det kan hända att jag är det. Men många gånger när jag ser mig själv i spegeln eller på kort, så tycker jag inte att jag är något särskilt. Inte så att jag tycker att jag är ful, jag kan absolut tycka att jag är riktigt vacker ibland. Det beror på vad jag jämför med. Kanske jag jämför med mig själv, om jag är mer eller mindre vacker än sist jag klädde upp mig till exempel. Kanske jag ser ett kort på mig och min syster och funderar på vem av oss som är vackrast egentligen. Inte för att det är viktigt egentligen. Jag bara gör det. På rutin.
Men ibland slår det mig. Att jag ofta känner mig mycket vackrare än jag ser ut. Jag ler ofta. Även mot dem jag inte känner. Jag vet att jag mår bra när jag ler, och jag vet att andra mår bra av att se en leende person. Då spelar det inte så stor roll vad personen jag ler mot tänker eller tycker. Jag ler för jag tror det är bra, och för att jag då känner mig vacker. När jag tänker på mig själv tänker jag på en varm, mjuk och strålande person. En vacker människa. Ibland blir jag smått förvånad när jag ser min utsida i ett skyltfönster till exempel. Om jag inte känner mig som jag ser ut på utsidan, vilket jag ofta inte gör. Min krumma hållning, lockarna som aldrig ligger rätt och kläderna som korvar sig och hamnar fel. Mörka ringar under ögonen och ibland ett hål i socken. Det är inte det jag känner inuti.
Det är absolut inte så att jag tycker att jag är ful. Jag tycker jag ser helt ok ut. Ibland tycker jag att jag är vacker, ibland mindre vacker, men aldrig ful. Inte längre. Men nästan alltid tror jag att jag är vackrare än jag ser ut, och jag börjar tro att det är min inre skönhet. Den skönhet som jag jobbar på hela tiden, den jag vill ska komma ut, för det är ju den jag bryr mig om på riktigt. Det är den inre skönheten som intresserar människor på riktigt, och som påverkar andra människor på ett positivt sätt. Den yttre skönheten kan provocera, utmana och tävla. Man kan provocera och tävla med inre skönhet också, men det är sällan man lyckas.
Inre skönhet värderas liksom på ett annat sätt. Om den kan värderas alls.
Det finns så många vackra och intressanta människor. Jag ser flera varje dag, som jag skulle vilja lära känna.. Människor med vackra kläder eller vackra ögon. Människor med långt skägg och drömmande blick. Människor med rullstol och hårt knutna händer. Tänk om man vågade ta kontakt oftare, vågade på riktigt lära känna.
Undrar var livet skulle ta mig då.
Trädgårdsfunderingar
Baksidan har sett ut som en oslagen åker ett tag. Marcus har suckat och förklarat att vi har den fulaste gräsmattan i hela byn. Inte för att jag bryr mig, men det gör visst han. Jag har byggt en stor fin kaninbur med nergrävt nät till ungarna och planerat ett stort, runt trädgårdsland och raka linjer av buskar och träd. Jag har märkt ut var bredbandet går, så vi inte gräver på det.
Men jag tänkte inte på att en oklippt gräsmatta är så svår att gräva i. Och att det är så tungt att gräva. Så jag har hittat ett redskap att önska mig. En fyllhammare (haha!). Och så ska jag göra en stenläggning. Förhoppningsvis innan vintern. Bara jag får mig en fyllhammare först (!).
Körsbärsbusken och plommonträdet ser ut att vilja ge mig en mini-mini-skörd iår, jippiii! Jordgubbarna blommar men vill ha sol, smultronen likaså. Hallonen är delvis gräsklippta. Suck. Men! Jag ska fara och hämta gratis svartvinbärsbuskar. Om fem år har jag mer frukt och bär än jag orkar med.
In my face!
Det är dags att börja längta igen.
Jag känner det i kroppen. Det är dags för nya mål. På sistone har mitt liv innehållit för lite matlagning, för lite sång och för mycket hårt arbete framför datorer. För att orka med bristen på det jag egentligen vill göra fokuserar jag på trädgård och djur. Varje ledig stund bygger jag kaninburar och rensar ogräs. För det är ogräsrensningstid nu. Hela tiden med att gräva och så är över. Nu är det rensa och fixa som gäller. Egentligen är det inte alls tid för att planera trädgård och bygga burar, men ibland får man göra det som måste göras helt enkelt.
Jag börjar drömma om mitt kök. Hur jag vill ha det. Jag tänker på härliga 1900-talspasteller i grönt och gult. Jag tänker emalj och kockums och blåvitt porslin. Undrar bara om min man tänker likadant. Det gör han ju oftast inte, men han börjar nog vara desperat efter förändring också :)
Till att börja med måste en vägg och en gammal väggfast garderob bort. Garderoben står i vägen för skafferiet och väggen står i vägen för utsikten! Men hur tar man bort en fastlimmad garderob egentligen? Snart är det bara besinningslöst våld kvar..
Sen blir det ner med väggen. Men det är en tunn skiljevägg som vi kan ta ner med tigersågen. Inget att hetsa upp sig för! Men jag längtar.. Massor!
Jag börjar drömma om mitt kök. Hur jag vill ha det. Jag tänker på härliga 1900-talspasteller i grönt och gult. Jag tänker emalj och kockums och blåvitt porslin. Undrar bara om min man tänker likadant. Det gör han ju oftast inte, men han börjar nog vara desperat efter förändring också :)
Till att börja med måste en vägg och en gammal väggfast garderob bort. Garderoben står i vägen för skafferiet och väggen står i vägen för utsikten! Men hur tar man bort en fastlimmad garderob egentligen? Snart är det bara besinningslöst våld kvar..
Sen blir det ner med väggen. Men det är en tunn skiljevägg som vi kan ta ner med tigersågen. Inget att hetsa upp sig för! Men jag längtar.. Massor!
