Tomtebolycka

Dags för Kroki. Naken porträttmålning i Akryl.

 Wish me luck!

Det blev två grytor för den ena är glutenfri. Jag brukar hälla upp makaroner och hälla på lika mycket vatten. Jag låter det koka upp med lite salt och peppar. Sen häller jag på mjölk så det täcker.

Medan det kokar upp hackade jag över lite hemodlade morötter och lite hemgjord korv. När det fått koka så såsen blivit tjock och makaronerna mjuka la jag på en klick margarin. Snabbt och enkelt och det fick tummen upp och glada tillrop som det i rubriken av barnen. 

Nu ska de se på Belle och Askungen och jag ska pyssla vidare en stund till innan jag åker hemåt för årets sista slakt. Ingen rast och ro här inte. 

Men det finns åtminstone potential.

Ha en fin söndag!

I övrigt kardar jag ull och bråkar med sländan som bara vill snurra åt fel håll. 

Typiskt störande beteende.

En tjej i klassen hade bakat sockerkaka åt oss allihop idag. Sånt går hem hos mig!

Vinter.

Vare sig jag är färdig eller inte så är den nu här. Vatten ska bäras, förråden ta slut.. Djuren ska ju hamnat och vatten så de kan bygga på underhudsfettet inför vintern. Pälsarna lämnar den mjuka, lätta sommarbehåringen.

Och jag fryser. Pyjamas på natten och underställ på dagen. Tjocksockarna, var la jag dem? Och var ska vi lägga all ved?

Ja, oavsett om vi är klara eller inte så är vintermiljö här. De första, vackra, dammande snöflingorna dalade i morse över frostgrå gräsmatta.

Och jag log med hela hjärtat!

Så nu är jag trött. Kommer inte jobba över idag. Kommer inte sitta kvar och spinna. Jag ska hem och slakta.. Slakta så söta kaniner som har fått leva hela sitt liv i sus och dus med en massa gräs och härligheter. Sovmorgonen imorgon är illa ute. Den lär gå i ullens tecken den med. 

Dagens känsla är iallafall att jagare gång jag gjort något så vill jag göra det igen, direkt efter. Jättekonstigt! Det är som att jag lär mig så mycket under processen så direkt efteråt vill jag använda det jag kan igen.. Och igen.. Och igen.. Man blir ju aldrig klar!

Här ser du alltså min hyllning till ringblomman. Trädgårdssolen, som växer i bajsig, maskfylld jord och ger så mycket igen.

De torkade bladen är frasiga och skräpiga, de håller liksom ihop. När man inser hur användbara dessa blad är i bland annat mat är det lätt att bli förfärad över att man inte kommit på det tidigare.

Lite så.

Jag gjorde en vitsås med fiskfond och med lite ketchup och körvel i, sen gjorde jag köttbullar av gäddfärs med ägg, lök och kryddor. Till det kokade jag färskpotatis och gjorde en vanlig grönsallad.

Eftersom bara jag äter detta blev det matlåda idag!

Ha en fin dag!

Då var jag här igen. Stockholm om 20 minuter. Maken och hunden sover nog än. De övriga djuren med faktiskt. Kanske att ett morgonpiggt får är ute och kollar in dagsljuset.. Undrar om jag kommer ut snart och ger henne hö.. Men idag kommer jag inte. Jag är långt borta på ett konstigt ställe som alla Svenskar måste förhålla sig till. Den moderna staden, den moderna tiden.

Jag har inte skrivit här på nära nog ett år. Jag tog liksom slut. Hoppet tog slut. Pengarna tog slut. Utvägarna tog slut. Jag blev rädd för vad som skulle hända om jag faktiskt skrev ner vad som hände, läste och publicerade det. För det var för mycket på en gång.

Men det fanns folk där som hjälpte mig. Marcus förstås. Mamma och pappa. Systern och brodern. Svärfars. Angelica gav mig ett jobb så jag åtminstone vissa nätter fick somna av fysisk utmattning. Karin fixade så jag fick akupunktur. Och på nått sätt så blir det bättre. Många har hjälpt mig en liten bit i taget. Framför allt har jag sett till att ta emot hjälp och bett om hjälp. Och faktiskt blir det som sagt bättre. Även om det inte riktigt vill bli bra. Men det är bra nog att prata och skriva om mig nu iallafall.

Jag går en konstutbildning, jag blir mer och mer självhushållande, mer och mer politiker och just nu åker jag på jämställdhetsutbildning. Så det finns saker att skriva om, saker att läsa om.

Dags för ett litet hopp att tändas igen. 

Ett litet hopp om min stora dröm.