Tomtebolycka

För mer än ett år sedan hade jag kommit till en insikt. Den var allt annat än lätt och jag förstod att den skulle förändra min person i grunden. Sen kom skilsmässan och bromsade upp förändringen så pass att jag för ett år sedan hade glömt den, min viktiga insikt. Jag orkade inte se den längre, men den fanns ju ändå. Ibland glimtade den förbi som ett smärtsamt minne. En vacker solnedgång vid en liten tjärn på väg hem från Emmas bröllop. Jag har stannat där ett par gånger för att minnas känslan. Kärleken till mig själv, till mina vänner, till Gud och naturen. Allt det trots att jag inte bekräftades av han som jag tyckte skulle bekräfta mig. Han var stängd och tyst som en mussla. Ruvade på en hemlighet som skulle slita sönder hela vår verklighet. Men jag kände kärlek ändå, i min viktiga insikt. Utan bekräftelse. En aha-upplevelse! Det var inte hans uppgift att bekräfta mig! Han hade ett eget liv att leva, oavsett om vi var ett par eller inte. Där hade han faktiskt rätt. Man måste leva sitt eget liv också.

Jag är hon som ska göra det omöjliga. Hon som alla ska förvånas över. Jag ska uträtta stordåd, varje sekund av mitt liv. Om jag inte uträttar stordåd varje sekund i mitt liv känner jag ett starkt behov att övertyga dem som står mig närmast att ändå visa mig att jag uträttar stordåd varje sekund. För det är läskigt att ha människor för nära. När som helst kan de se att jag är en bluff. Jag uträttar nämligen inte stordåd varje sekund. Men berätta inte det för någon. För på riktigt litar jag på väldigt få.

Dåliga, svaga människa. Dåligt självförtroende, dålig självkänsla. Så himla patetisk! Så säger jag till mig själv och när jag berättar det känner jag mig naken. Men nu har jag sagt det. Klätt av mig naken inför er alla som läser. Jag har dålig självkänsla. Där! Jag sa det! Och vet du vad? Jag tänker inte vara rädd längre. Jag bestämde det för mer än ett år sedan. Jag ska inte vara rädd och jag ska visa er min diamant. Den jag hela tiden haft men inte kunnat visa. Den ska ni få se. Och vill du inte se, så låt bli! Diamanten finns där, jag vet det. Du behöver inte se den, inte bekräfta den. För jag ska inte vara rädd längre. Jag väljer kärlek framför rädsla.

Inte är det lätt. Väger för mycket gör jag, trots viktoperation. Fetma är nog en av de mest skuldpåläggande sjukdomarna. Det är mitt fel. Dålig karaktär, dålig människa utan självkontroll. Jag tror nog att det ändå är det värsta. Så mycket smärta och andra dumheter som binder mig till jorden när jag ska flyga. Något så dumt som för många kilon. Patetiskt som sagt. Kan jag inte bara äta bättre? Börja träna? Kanske ta en promenad om dagen?

Tror du, att jag med min läkarskräck, skulle lägga mig på operationsbordet om jag inte var hundra procent övertygad om att det var min enda chans att överleva? Det var inte en mindre jeansstorlek jag ville ha. Jag ville överleva. Min övervikt är ett missbruk och en sjukdom, och styrkan som kan hjälpa mig förändra ligger i om jag lyckas fortsätta nämna den vid namn. Om jag lyckas ta en sekund i taget och förändra hur jag tänker mina tankar. Den här sekunden är bra. Jag är bra. Jag strålar. Inte på din bekostnad utan från min diamant, den jag har inuti.

Trots att så många vill säga att det är en livsstilsjukdom som handlar om en klädstorlek eller jämför med metoder där folk tappar tio kilo på en månad, pratar i all välmening om att jag behöver röra på mig så måste jag nämna min sjukdom vid sitt namn. Sjukdom. Missbruk. Prestationsångest. Det är det det är och inget annat.

Ingen kur kan hjälpa mig. Jag behöver komma till insikt och jag behöver jobba med den. Längre in i hjärtat än många vågar se. Där behöver jag jobba. Skitläskigt.

Insikten är att jag inte behöver en spegel som bekräftar mig. Ingen som hjälper mig med allt och lever mitt liv åt mig. Jag behöver bara mig. Behöver lita på mig själv. Jag kan ju!

De som finns i mitt liv ska få finnas där på egna villkor. Med sina liv, styrkor och svagheter. Ingen ska behöva bekräfta mig.

Det är bara jag som kan leva mitt liv. En fabulous sekund i taget.

Kakor!!