Det är ändå ganska bra!
Då, för ett år sen, hade hoppet börjat lysa igen. Jag fick göra vad jag ville! Och då målade jag kammarn mörkblå. Jag skrev dikter i mörkret när jag inte kunde sova. Den där bubblande ilskan vaknade igen.
Jag hade varit så likgiltig, så länge. Nu darrade mina händer av känslor, alla möjliga känslor. Känslan av att vara osynlig. Osynlig hemma, och borta. Osynlig och ensam. Jag tycker om ensam. Men det blir svårt att bygga en identitet. Man fastnar liksom i tonåren, om man inte har någon förebild, nog nära, att pröva.
Så annorlunda är jag väl inte heller? Eller? Det beror på. Statistiskt sett finns jag ju inte. Bor där jag bor för jag vill, jobbar med.. Inget? Eller?
Nä.
Arbetslös har jag inte varit många dagar, vad andra än kallar det.
Detta skrev jag för ett år sedan.
