Prinsessdrömmar

Min kära familj pratar ibland om mig som barn. Jag var ett sånt där barn som bara VAR en prinsessa. Jag skulle BLI prinsessa, när andra skulle bli doktor, polis och brandman. Jag ville bli prinsessa. Var är utbildningen till det?

Jag älskar sagor. Har skrivit ett par själv, typ den här:

http://tomtebolycka.blogg.se/2011/september/sagostund.html

Det kanske var det jag ville göra? Skriva sagor? Problemet var ju bara att mina sagor inte såg ut som andras. Mina prinsessor var inte som andras. Mina prinsessor var starka, arga ledare som liksom var lakrits när andra var sockervadd. En del av dem gifte sig även med andra prinsessor istället för prinsar, och det var inte helt enkelt att berätta. Och jag slutade inte vara prinsessa bara för att jag blev vuxen. Varför skulle jag? Hela skolgången fick man ju höra att man kunde bli vad man ville, att det bara handlade om att tro på sig själv, allt var ju upp till mig.

Nånting var sjukt där. Det där var inget jag kunde ge till barnen. Nä, mina sagor måste förändra de som bestämmer, de vuxna. Vad är jag annars för prinsessa?

Jag minns hur jag låg i soffan hemma hos min första pojkvän och såg på Oprah Winfrey. Jag var väl förkyld eller nått. På tv:n ramlade den ena människan efter den andra in, och sen kom hon. Hon som hade en tiara på sig när hon var hemma och mös i mjukiskläder. Hon som bara VAR en prinsessa och inte godtog att hon var nått annat. Hon var extremt barnslig och bortskämd. Blev försörjd av rika män, fick kläder och presenter av diverse kontakter och blev kringskjutsad i livet, helt försörjd och utan ansvar för något alls. Hon var även helt oförstående inför det faktum att Oprah tyckte att hon behövde växa upp och ta ansvar.

Hur ändrar en statistiskt och medialt obefintlig kvinna från de svenska skogarna världen? Det är extremt barnsligt att tro att man kan göra något sånt när man inte ens finns. Och tror man att man får göra sånt utan att jobba för det (som i kroppsarbete) är man extremt bortskämd. Men vem kan beskylla en prinsessa som inte finns? Ingen. Perfekt.

Och så lyxproblemet. Att ligga i ett badkar av rosenblad och suga i sig mörk choklad ur för mycket förpackning så man inte förstör manikyren. Den bilden. Är den prinsessan jag? Jag insåg efter ett par år att jag tyckte det var vackert, men tomt. En riktig prinsessa bryr sig om varenda rosenblad och chokladböneodlare. Hon ligger inte där och filosoferar när jobb behöver göras. (Ok, kanske ibland, men inte varje dag)

Så ner i leran med mig. Upp på gödselstacken. Slakta och täck manikyren med blod. Skapa insikt, förståelse och ödmjukhet, inför precis allt jag vill förändra. Allt jag vill göra nytt. Allt det som gjorde att just jag fick växa upp.

Det är klart att inte alla pallar den förändringen.

Från rosendoftande chokladprovare till svettig bajsgrävare liksom. Spindlar i salladen och mögel på osten.. Jamen vadå? Jag kommer snart... Ska bara processa skiten.. (haha)..

Jag blir nog aldrig vuxen. Jag blir nog bara olika versioner av mig själv. Den här versionen tänker inte be om ursäkt, inte censurera, inte sluta gå framåt. Inte ge sig, inte böja sig, inte ta skit, inte stanna hemma.

Synd för dig att du hoppade av tåget. För det har redan gått.


Kommentarer
Postat av: Anna

Jag håller med dig i allt utom ett. Chokladen och badet. Att det ska vara tomt. Jag hänger med på att förpackning och härkomst på chokladen kan vara aktuellt att ifrågasätta. Men själva njutningen som människan är värd att unna sig, prinsessa eller lortbonde lika, den tycker jag inte är tom. Den är full. Ett badkar fullt av prinsessa. Enda skillnaden skulle väl vara att prinsessan som låg i det förra badet SJÄLV var tom, medan den nya prinsessan som INTE är tom nu faktiskt förtjänat sitt bad och sin choklad. Eller förtjänat ett bad och en choklad för 10 personer samtidigt. ;) Det finns ytterligheter att ta allting till. Välj dina ytterligheter väl och tro inte att alla YTLIGHETER är av ondo. Stor kram fina människa!

Svar: absolut! Jag menar att det blir tomt om livet blir bara det, inte att det är tomt att göra så ibland :) tack att du stöttar mig! ❤️
Helena Moen

2016-10-11 @ 12:30:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0