Tomtebolycka

Att bli älskad. Helst av alla.

Man är den man är. Eller kan man bli vem man vill? Ambivalensen i denna hipster-era jag växt upp i är total.

Jag växte upp och blev en person med erfarenheter och övertygelser. Jag ville bli en person med familj. Jag hade lärt mig att det gällde hitta rätt person, satsa allt, verkligen allt man var, och växa ihop med den personen. Alltså inte bibehålla status quo, utan växa och utvecklas. Tillsammans, nära, intimt. Bli ett.

När det inte höll, tror jag faktiskt inte att det är så enkelt som att jag hittade fel person, även om det är så uppenbart att jag faktiskt hittade fel. Jag tror även att jag hade fel. Jag tror att jag måste bli mer mig själv, för att rätt personer, och rätt partner, ska hitta en bra familjegrund med mig. Jag tror liksom fortfarande att det hade funkat med fel person ändå, om vi bara hade haft rätt i övrigt, båda två! Förstår du?

Det var såhär; för ett år sen kom de där tvivlen igen. Vem är jag? Vad är jag? Var ska jag gå? Vem vill jag bli? Jag är så trött på att tänka så, söka mig själv och vad jag vill när jag egentligen så väl vet. Som om jag var någon postpubertal velig vingelmaja istället för den starka, övertygade, målinriktade kvinna jag faktiskt är.

Jag fick någon idé, en inre bild av mig själv i pickup och hängselbyxor med min stora hund, halmhatt och hönsburar på flaket. Gärna röka pipa (jag som aldrig skulle röka). Bara för att visa tydligare utåt vem jag är. Det hade iochförsig varit kul, men är jag inte för gammal för sånt? Är det inte bara yta? Det blev ingen pickup.

Alla vet ju redan vem jag är. Inklusive jag själv. Nästa gång jag bygger familj kommer jag inte vara lika mycket av ett blankt papper. Jag kommer ha nya erfarenheter, vara mer övertygad om var jag vill på gott och ont. Den som vill finnas i mitt liv, oavsett roll, kommer ha det jag är att förhålla sig till.

Jag är bara här i tusen år. Jag vet var jag kom ifrån och jag vet var jag ska. Det jag bygger är större än du ser och så länge jag bor i ditt hjärta så lever jag. Trots allt kommer jag aldrig att dö, hur trött jag än blir.

Min uppgift är på väg, för nu är jag på rätt väg igen. Jag var bara tvungen göra upp med min familj. Det jag tänkte om familj, allt jag trodde om familj.

En ny tid kommer.

Andas för tyst, låter bli att känna efter hur det känns. Försöker vara här och nu med er, utan krav att det är jag som ska försvara.

Sover som barn, trots att dagen började för länge sen. Och jag vågar inte lämna sängen än. För all tävlan och all närhet som jag känner.

När jag vågar ska jag vinna allt
Utan rädsla att det blåser kallt

När ska jag vakna?
När ska jag flyta ovanpå
Ligger här nakna
Drömmer nattens drömmar så
Ingen ska ha nått att säga,
Det är jag som lever här
När ska jag vakna?
Och känna kärleken växa igen