Att vara en naiv person
Det är få som är så målinriktade som mig. Jag är så pass målinriktad att jag har svårt att sätta mål, av rädsla att inte nå dem. Och då menar jag panisk rädsla med inslag av panikartad prestationsångest. Om jag inte har ett mål med det jag gör tappar jag energi och engagemang väldigt fort och när jag ser ett mål är vägen dit allt. Precis allt. Då går jag genom eld, vatten och 37 bedrövelser utan att blinka.
Och det var väl just där min stora smäll tog. Mitt mål var att klara utbildningen som var extremt svår för mig. Sen var målet att skaffa familj. Och så jobb förstås. Kanske främst jobb. Jag ville jobba vidare med det jag hade lärt mig, för enligt mig själv hade jag hittat guld. Svaret på hur alla landsbygds- och glesbygdsområden kunde växa.
När det smällde, smällde alla dörrar igen samtidigt. Hårt. Jag tog mig ingenstans på något plan och efter det har verkligen ingenting kommit gratis. Jag har fått kämpa för mitt liv, varje steg. Utan mål i sikte. Utan att veta vägen. Utan att se varken framåt eller bakåt. Famlande fram, rätt val har inte gått att göra. Många tolkar det som att jag är bortskämd, att inget duger åt mig. Enligt mig själv handlar det om att allt duger åt mig, men jag har en uppgift jag ska utföra. Jag måste bara hitta rätt väg framåt.
En kär vän till mig sa att familj är inget man Det är få som är så målinriktade som mig. Jag är så pass målinriktad att jag har svårt att sätta mål, av rädsla att inte nå dem. Och då menar jag panisk rädsla med inslag av panikartad prestationsångest. Om jag inte har ett mål med det jag gör tappar jag energi och engagemang väldigt fort och när jag ser ett mål är vägen dit allt. Precis allt. Då går jag genom eld, vatten och 37 bedrövelser utan att blinka.
Och det var väl just där min stora smäll tog. Mitt mål var att klara utbildningen som var extremt svår för mig. Sen var målet att skaffa familj. Och så jobb förstås. Kanske främst jobb. Jag ville jobba vidare med det jag hade lärt mig, för enligt mig själv hade jag hittat guld. Svaret på hur alla landsbygds- och glesbygdsområden kunde växa.
När det smällde, smällde alla dörrar igen samtidigt. Hårt. Jag tog mig ingenstans på något plan och efter det har verkligen ingenting kommit gratis. Jag har fått kämpa för mitt liv, varje steg. Utan mål i sikte. Utan att veta vägen. Utan att se varken framåt eller bakåt. Famlande fram, rätt val har inte gått att göra. Många tolkar det som att jag är bortskämd, att inget duger åt mig. Enligt mig själv handlar det om att allt duger åt mig, men jag har en uppgift jag ska utföra. Jag måste bara hitta rätt väg framåt.
En kär vän till mig sa att familj är inget man planerar, utan nått man ramlar över. Den uppfattningen är alltså ganska långt ifrån hur jag tänkte innan skilsmässan. Givetvis förstår jag att jag inte bara kan önska så slår allt in, utan jag måste jobba på det., utan nått man ramlar över. Den uppfattningen är alltså ganska långt ifrån hur jag tänkte innan skilsmässan. Givetvis förstår jag att jag inte bara kan önska så slår allt in, utan jag måste jobba på det. Och jag kan och vill jobba hårt. Men jag måste veta att jag går framåt, mot något.. Att jag inte fortfarande famlar som då, för ett år sen. Jag vill veta att mina val faktiskt bär, veta var jag är på väg, veta att ett år har gått. Ett år mot frihet och självständighet. Ett år åt bara mig.
