Det här med högtider.
För ett år sedan, var jag ändå ganska lättad vid det här laget. Jag menar- jag var ledsen, förtvivlad, sviken, i chock, övergiven, förtvivlad och vilsen.. Men jag var också hoppfull. Faktiskt! Det var så många år med så mycket press. Jag hade kämpat så hårt och så länge och plötsligt bara släppte allt. Jag fick göra vad jag ville och mitt i allt fick jag dessutom två jobb! Ett på Mobackenkyrkan och ett på Björkskolan.. Även om jag jobbade hårt från morgon till kväll så såg jag en framtid och jag hade en plan på ett helt nytt sätt. Det var en fantastisk lättnadskänsla!
Men sen är det ju detta med högtider. Födelsedagar. Advent. Jul. Påsk. Valborg. Midsommar. Allt det andas så mycket familj för mig och ger mig därför ångest flera veckor innan det börjar. Jag vet ju inte vilken familj jag vill ha! Jag har ju mamma, pappa och syskon, och det är jag oändligt glad för när det är dags för dessa högtider. Men min egen familj, mitt hem och att jag inte har någon plan sätts liksom på sin spets under dessa tider.
Hur vill jag leva? Mitt äktenskap byggde jag, efter bästa förmåga, kring det jag lärt mig att en familj är och hur en familj gör. När det inte höll kämpade jag vidare, famlade efter halmstrån (vackra, fantastiska halmstrån som såg tjockare och mer gyllene ut än de var). Jag gav allt jag hade flera gånger och det höll ändå inte! Kan jag ens ha en familj med allt vad det innebär då? Kan jag våga hoppas igen, på att jag kan bygga något hållbart med en annan människa? Kan jag lita på att jag själv håller, ett helt liv, med en annan människa?
Jag kände mig så förtvivlat ensam, samtidigt som jag inte orkade med någon. Dagarna var fulla från morgon till kväll. Jag hade möjlighet att ha en plan men kunde inte komma på någon. Jag visste inte vad jag skulle tro om mig själv och vem jag ville vara. Alla mina kära, kära vänner.. De kände ju den person jag blev snarare än den person jag är. Jag anpassade mig ju efter mitt äktenskap, satte det främst. Plötsligt skulle jag bli mig själv igen. Det var lättare att prata och försöka presentera sig för helt nya personer, som aldrig träffat mig förr.
