Ge mig något nytt!

Det kändes lite så. Jag sökte nya intressen, nya vänner. Gjorde nya planer. Såg mig själv på nya sätt. Började i en gospelkör, Trinity. Inte för att jag behövde fylla min tid, verkligen inte! Utan för att jag behövde komma ifrån allt jag gjort mig själv till på grund av att jag byggde familj. Alla försvarsmurar runt mig själv och min person. Jag orkade inte se mina vänner i ögonen. Inte när de förväntade sig den jag var snarare än den jag är. Särskilt som det var mitt fel att det var just det folk förväntade sig. Särskilt när jag förväntade mig att jag skulle vara den jag inte ville vara längre för att jag ändå inte hade varit lycklig.

Så vad ville jag ha? Vad sökte jag och vem ville jag vara? Hur skulle det bli?

Jag levde dag för dag, timme för timme. Gå upp, ät frukost. Jobba, promenera hunden. Ät lunch. Jobba. Gå med hunden. Åk hem, gräv potatis, elda, laga mat. Tvätta. Gå med hunden. Stirra ut genom fönstret. Sov i gästrummet. Sov. Innan det blir för sent.

Det var så mycket att göra. Jag kunde inte ta beslut. Kände mig så ensam, men orkade inte träffa någon. Ville inte vara den jag var. Ångrade saker jag gjort, längtade efter saker jag ville göra. Orkade inte dela något med någon. Kiesel fanns där. Varje dag, varje natt. Hon låg nära, värmde mig när jag inte orkade elda. Skyddade mig när jag var ledsen. Hindrade mig från att ligga på golvet hela dagen och stirra på luften. Tålmodigt väntade hon i bilen på att jag skulle få lunchrast och hela dagen längtade hon efter kvällspromenad och efterföljande mys i sängen innan vi somnade. Rygg mot mage under täcket.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0