Tomtebolycka

Jag minns att jag grät. Jag hade lämnat mitt kära Arvidsjaur med heltidsjobb, fin lägenhet och många vänner för att plugga i Umeå. Sett fram emot "nollningen" och att bli student. Men vem brydde sig? Ingen! Nog hittade jag folk att hänga med efter ett tag, men till att börja med var jag så himla vilsen! Hur hittar jag kurslitteraturen? Hur läser jag kurslitteraturen? Var är toaletten? Det var så långt ifrån vad jag förväntade mig!

Jag bodde i bilen, den där första tiden. Pluggade nyinköpt kurslitteratur i bilen. Sov av utmattning i bilen. Blev utskälld av en gubbe för att jag parkerat mig på deras besöksparkering.. Fixade inte första kursen.

Fortsatte med Sociologi istället. Det kanske var bättre? Det var det! Men helt rätt var det inte. Statsvetenskapen däremot. Den var helt rätt! Och vad brinner jag för? Landsbygden. Där hittade jag äntligen hem efter alla år. Som jag funderat "vad jag skulle bli" och nu visste jag. Det var ju detta mitt hjärta ville!

Då var det bara att kunna formulera vad jag vill, så jag kan få hjälp att hitta rätt väg. Forskningsvärlden är inte skonsam kan jag säga. Den funkar som så att du ska sågas vid fotknölarna minst en gång i månaden. Dels för att du ska öka takten och dels för att du ska lära dig stå stadigare. Du lär dig till slut men det är inte lätt. Ska väl inte vara lätt heller tror jag.

Jag pluggade mig helt slut, och sen pluggade jag lite till. Sen hade jag inte annat val än att flytta ut i skogen. Annars hade jag aldrig orkat slutföra..

Sen började nästa kamp. Att få jobba med det jag kunde. Jag letade en väg framåt i varenda skrymsle du kan tänka dig. Inte en enda början till en väg framåt. Det enda jag hittade var mer gratisarbete. Bygga nätverk. Vänta. Jobba med annat.

Men elden försvann inte. Den brinner än.