Tomtebolycka

När hela livets plågoandar, alla man någonsin mött, skriker ikapp är det inte lätt att lyssna till förnuftet. Ett enda långt Vad var det jag sa? Ekar oändligt i hjärnan. Inte är det så lätt att bestyämma sig då. Jag hade kämpat, till sista droppen och det betydde att det inte fanns något kvar. Jag var tom.

 

Men det är inte det det handlar om.

 

Det är inte det som är viktigt i längden.

 

Det handlar inte om att lyckade människor aldrig ramlar. Det är inte endast förlorare som ligger ensamma ute i regnet och funderar på om man skulle ligga kvar. Poängen är inte att jag ramlade, eller vems fel det var.

 

Poängen är att jag ställde mig upp. Trots att jag grät, trots att jag hade ont. Jag ställe mig upp och jag haltade mig vidare.

 

Nu gör det inte så ont längre. För ett år sedan vågade jag äntligen gå ut med det på facebook: Jag var inte singel längre! Nu hade jag ju inte varit det på ett tag, men jag behövde ta saker och ting i väldigt lugn takt. Så mycket gjorde så ont. Men jag hade Max, ett jobb jag tyckte om och jag fick ändå allt att gå ihop. Även om det var svårty med djuren så löste vi det. Jag och Max tillsammans. Vi såg det stora i det lilla, kläckte fram kycklingar och såg liv växa. 

 

Som om inget hade hänt.

 

Som om jag inte var trasig, värdelös, bitter, lämnad, övergiven. Som om jag var hel, glad, rik och sprudlande. Jag bestämde att jag skulle vara det och då blev jag helt enkelt det. Jag gav mig utrymme att sörja förstås. Kände noga alla känslor fullt ut. Saknaden, kärleken, svartsjukan, bitterheten. Jag stor upprätt, föll, reste mig, föll, reste mig igen. Och jag vann.

 

Det handlar inte om hur många gånger jag föll, den handlar om att jag hela tiden reser mig upp.

En nyckel för mig att ta mig framåt har varit att välja att utvecklas. Att vägra vara bitter. Att stå ut i smärtan och att våga bli större. Det är först nu jag kan testa om det håller. Det är först nu jag ser effekterna av att jag vågade förändring och framtid, istället för att envist se bakåt och önska mig längre ditåt. Ofta är det nog så, att man behöver stanna upp för att bearbeta. Man behöver se bakåt, utvärdera, älta. Men man måste sträva framåt. Jag har bestämt att jag ska bli lycklig nu.

 

Istället för att vara svartsjuk väljer jag kärlek. Det är inte ett dugg enkelt. Men jag väljer att vara glad för andras skull istället för att vara missunnsam. Det tar energi ibland. Tankekraft och vilja. Men det tar mycket mindre energi än bitterhet. Jag väljer kärlek. Kärlek till mig själv, till min familj och de som är nära. Jag valde att begränsa mitt umgänge eftersom jag prioriterade att ge mig själv utrymme att växa. Helt egoistiskt valde jag att inte vara beroende, inte ens av de människor jag behövde.

 

Istället för bakåt väljer jag framåt. Tankarna ville så gärna fastna långa stunder i det som varit för ett år sedan. Tänk om jag gjort det, tänk om jag sa så, tänk om bara det hade funkat.. Ja, ni som har läst mina inlägg vet vad jag menar. Det är lätt att älta och helt naturligt att göra det tror jag när all trygghet man hade blåser bort i en höststorm. En höststorm efter en historiskt kall sommar. Jag väljer som sagt framåt. Att bita i det sura äpplet och ta ett jobb jag inte orkade med. Att ta en dag i taget. Att skriva långa listor över ekonomi och framtidsplaner för bara mig. Att börja skriva för hand när jag inte förstår elektroniken eftersom hjärnan håller på att stänga ner, funktion efter funktion, raka spåret in i väggen. Jag hade inte tid med väggen. Den var inte en möjlighet. Jag såg den närma sig centimeter för centimeter, men jag vågade titta. Öppna ögon. En varm hand i min. Då kunde jag vända.

 

Istället för ensamhet väljer jag gemenskap. Jag hade svårt att ta kontakt med mina vänner, men det hade jag haft ett tag. För hur svarar man på frågan hur det är? När allt är så skit att man inte orkar ta tag i det för man tror att det bara finns en väg och det är framåt. Men jag valde gemenskap. Jag valde dock en hel del ny gemenskap. Det var långt ifrån personligt gentemot tidigare gemenskap. Det var däremot personligt genetemot mig själv. Jag behövde ett steg bakåt och bli mig själv igen innan jag klev fram. Jag hittade ju även en ny person som kom att bli viktigare för mig än vad jag trodde var möjligt för ett år sedan. Jag valde att våga. Valde att riskera det lilla jag hade kvar.

 

Och jag vann massor.

 

Verkligen massor.