Tomtebolycka

Jag har många gånger tänkt att mitt liv kan indelas i 7-årscykler. För ett år sedan, började en ny cykel. Jag undrar fortfarande vad den ska innehålla när den inte kommer innehålla något av det jag trodde.

 

Varje 7-årscykel för mig har varit en milstolpe. Ett omvälvande. Inte så att en fruktansvärd kris inträffar varje skede utan på så sätt att allt liksom förändras. Precis allt. bra saker händer, dåliga saker händer. Det är livet, det funkar så. Jag såg en så fin film för ett tag sedan, Insidan ut, en disneyfilm. Har du inte sett den, gör det! Omgående! Den var fantastisk på att beskriva just detta. Hur man går in i en kris när allt rullar på och hur minnen rullar iväg som glaskulor och krossas när krisen är ett faktum. Sen visar den hur man går vidare, fast på insidan. Hur allt är förändrat efteråt. Inte bättre, men bra. Mer. Du blev större och äldre. Faktiskt är det det som har hänt.

 

Jag blev större. Jag blev mer.

 

Därför vet jag att framtiden bär på något stort. Lika omvälvande som skolstarten, tonåren och när jag började gräva i jorden. Där vi jobbar, där händer det saker.

 

Och jag undrar vad som ska hända nu.

Så, för ett år sedan firade jag Max födelsedag. Lärde känna honom, hans familj och hans vänner. Lärde mig nya saker, bland annat flera spel. För första gången på länge var någon genuint intresserad av hela mig! Hur jag tänkte och mina drömmar och så mycket intresserad var han dessutom att han ville leva i dem. Många gånger trodde jag att att det inte var på riktigt, att han skulle gå när han fått det han ville ha, att han nog inte orkade med mig, att jag nog inte orkade med honom..

 

Men vi pysslade om varandra. Lyssnade på varandra, lärde varandra nya saker. Och så denna nya trygghet. Att stå på egna ben, utan att vara beroende av någons bekräftelse. Utan krav på att behöva komma överens. Denna frihet som gjorde det lättare att andas. Men också oron över den kära, kära hunden. Vissa dagar kunde hon ju vara med Max. Men kalla dagar när hon inte kunde vara på kontoret var svåra dagar. Jag tog pauser och promenader för att hon inte skulle frysa eller ha tråkigt. Men jag hade en envis inflammation i hälen som inte gav sig.. Och jag var så trött. Det är jag alltid den här tiden. Vilotiden mellan höst och vår. Mellan jul och påsk. Fasta och reflektion.

 

Och det här med att lära känna någon ny. Ibland vill man ju sova borta! Grannarna fick hjälpa mig mycket med tillsyn och vatten till djuren. Hela denna jobbiga tid har de varit totalt ovärderliga. Det är fantastiskt vilken tur man kan ha, när man flyttar till sitt hem.

 

Trots att allt annat hade rämnat.

Jag har svårt att fokusera. Siter och jobbar inför mitt oppositionsseminarium, men jag tänker på allt annat hela tiden. Kranen som droppar, flaskorna som står omärkta, hunden som gnäller och disken som behöver diskas..

 

Och jag tänker på hur det var för ett år sedan.

 

Max verkade ju vilja stanna ändå trots allt. Han passade så bra in i mitt liv och fick mig våga pröva nya saker. Lagom till jullovet avslutade jag mitt ena vikariat och fick därefter fokusera på det andra. Jag tyckte det var skönt, för jag trivdes så bra med att planera min egen tid och min egen verksamhet. Precis som när jag jobbade åt Arvidsjaurs församling, då fick jag också jobba på samma sätt. Även då brann jag för förändring och utveckling. Den elden tog mig till universitetet och in i ett förhållande och ett äktenskap, den gången. 

 

...

 

Nä, så långt tänkte jag inte för ett år sedan. Jag tänkte att saker höll på att bli bättre. Att saker höll på att lösa sig och att jag inte var ensam. Det kändes bra. Max tyckte att mina intressen och mina självhushållardrömmar var intressanta och han ville lära sig mer. Därför pratade vi tidigt om att han skulle bli min inneboende. Vi fick pausa och känna varandra på pulsen ett tag när alla känslorna kom. Pirret i magen, på tok för tidigt. Längtan, på tok för mycket.. Många, motstridiga känslor.

 

Vi fick vänta ut dem och se vad som fanns på andra sidan helt enkelt.