Ett arv att förvalta

Att odla egen potatis och egna grönsaker, är det framåtsträvande eller bakåtsträvande?

.

Jag minns när vi satte potatis med mormor och morfar.

.

De var hårt arbetande människor med hårda, torra händer, böjda ryggar och strålande ögon. Tonen var hård och man fick hålla sig undan. Men man fick också pannkaka med blåbärssylt och grädde så mycket man orkade. Och mormors bullar..

.

Svart jord med gul mandelpotatis.

.

Fast mest runda, för de fick man mer av.

.

Mandeln sparades till söndagssteken med brunsås. Det var ett ganska hårt jobb, men de klagade inte, det satte de en ära i. Och de bodde ju i stan då egentligen. Hade bara kvar det gamla huset som fritidshus.

.

Jag minns att det fortfarande luktade svagt av ko i ladugården. Min kanin Jakob bodde i en gammal hästspilta. Där fanns också ett stort jordgubbsland. Där fick mormor hjärtsnörp en varm dag så hon fick åka ambulans till stan. Efter det hade hon alltid en rosa halmhatt i jordgubbslandet, och morfar fick leta annan hjälp i potatislandet.

.

Runt jordgubbsplantorna hade de svart sopsäcksplast. För de tyckte den där svarta väven var för dyr, men de ville ändå kväva ogräset.

.

Detta var mormors och morfars lösning när den moderna tiden kom.

.

Att bo i stan men ha kvar barndomshemmet på landet. Ett ställe för bullbak, potatisodling och jordgubbsrensning.

.

Mormor log med hela hjärtat mot sina barnbarn när vi kom och hälsade på.

.

Hon hade väldigt många barnbarn men såg oss lika mycket ändå.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0