Tomtebolycka

Många av mina vänner, och ibland min man, påstår att jag är vacker.

 

Det kan hända att jag är det. Men många gånger när jag ser mig själv i spegeln eller på kort, så tycker jag inte att jag är något särskilt. Inte så att jag tycker att jag är ful, jag kan absolut tycka att jag är riktigt vacker ibland. Det beror på vad jag jämför med. Kanske jag jämför med mig själv, om jag är mer eller mindre vacker än sist jag klädde upp mig till exempel. Kanske jag ser ett kort på mig och min syster och funderar på vem av oss som är vackrast egentligen. Inte för att det är viktigt egentligen. Jag bara gör det. På rutin.

 

Men ibland slår det mig. Att jag ofta känner mig mycket vackrare än jag ser ut. Jag ler ofta. Även mot dem jag inte känner. Jag vet att jag mår bra när jag ler, och jag vet att andra mår bra av att se en leende person. Då spelar det inte så stor roll vad personen jag ler mot tänker eller tycker. Jag ler för jag tror det är bra, och för att jag då känner mig vacker. När jag tänker på mig själv tänker jag på en varm, mjuk och strålande person. En vacker människa. Ibland blir jag smått förvånad när jag ser min utsida i ett skyltfönster till exempel. Om jag inte känner mig som jag ser ut på utsidan, vilket jag ofta inte gör. Min krumma hållning, lockarna som aldrig ligger rätt och kläderna som korvar sig och hamnar fel. Mörka ringar under ögonen och ibland ett hål i socken. Det är inte det jag känner inuti.

 

Det är absolut inte så att jag tycker att jag är ful. Jag tycker jag ser helt ok ut. Ibland tycker jag att jag är vacker, ibland mindre vacker, men aldrig ful. Inte längre. Men nästan alltid tror jag att jag är vackrare än jag ser ut, och jag börjar tro att det är min inre skönhet. Den skönhet som jag jobbar på hela tiden, den jag vill ska komma ut, för det är ju den jag bryr mig om på riktigt. Det är den inre skönheten som intresserar människor på riktigt, och som påverkar andra människor på ett positivt sätt. Den yttre skönheten kan provocera, utmana och tävla. Man kan provocera och tävla med inre skönhet också, men det är sällan man lyckas.

 

Inre skönhet värderas liksom på ett annat sätt. Om den kan värderas alls.

 

Det finns så många vackra och intressanta människor. Jag ser flera varje dag, som jag skulle vilja lära känna.. Människor med vackra kläder eller vackra ögon. Människor med långt skägg och drömmande blick. Människor med rullstol och hårt knutna händer. Tänk om man vågade ta kontakt oftare, vågade på riktigt lära känna.

 

Undrar var livet skulle ta mig då.