Att känna sig totalt ensam
Jag var inte lycklig, men jag var iallafall inte ensam. Jag har länge tyckt att det är så svårt att bara titta förbi när jag passerar. Att liksom bara titta in. Därför har jag sett till att bli ihop med sociala personer, som jag kan gömma mig bakom litegrann.. Där den personen tar kontakten och startar samtalet så jan kan komma efter och fylla i. Känna mig för, hur ska jag bete mig? Så folk verkligen tycker om mig? En otroligt tråkig, självförminskande och utmattande vana.
Men jag låg där. Ensam på Angelicas soffa. Stirrade på luften. Fattade inte att det var sant. Han gjorde det. Lämnade mig. Mig! Efter allt jag gjort för honom.. Allt jag stått ut med, allt jag varit tyst om.
Allt gick för fort och jag orkade inte. Kunde inte! Ville rymma, långt bort, men djuren höll mig kvar. Vem skulle ta hand om dem? Min första plan var att sticka, lämna allt. Låta Marcus ta det han ville och slänga allt. Inget var värt nått och jag hade inga drömmar kvar.
Men jag hade djuren. De litade på mig. På att jag kom, varje dag och tog hand om dem. Men på grund av det var jag också fast.
Fast i en kedja jag själv hade byggt.
