Tomtebolycka

När jag fyllde 20 gick jag igenom min första ålderskris. Hjälp! 20 år är ju jättegammalt! Nu måste jag gifta mig och skaffa barn! Det blev inte så riktigt.. Som tur var! När jag fyllde 25 var jag singel och betydligt mer beslutsam. Nu ville jag ha barn. Inte direkt på dagen, men ändå, börja planera familj. Som 30-åring hade jag ingen kris. Jag var där jag ville och hade allt klart- trodde jag.

Men barnen kom inte. Jag vet inte varför. Jag fick ingen utredning eftersom jag väger för mycket. Att jag gjort en viktoperation på grund av att jag är tidigare bedömd som att jag inte kan lösa min övervikt spelade ingen roll. Att jag antagligen lider av edimetrios och någon mer form av hormonell störning som ger mig smärta och svårigheter att gå ner i vikt, spelar heller ingen roll. Ingen viktnedgång=ingen utredning. Oavsett allt. Jag letade paniskt efter en utväg. Adoption, fosterhem och så vidare.. Inget napp. Fosterhemsplaceringar inom kommunen av små barn är extremt ovanligt fick jag veta. Stor sorg. Ensamhet. Tomhet. Vilsenhet.

Så för ett år sedan, när allt lossnade.. Då hörde de av sig från kommunen.. De hade ett barn, en fosterhemsplacering, av ett litet barn. Jag orkade inte ens gråta. Jag sa som det var och la på. Att jag låg i skiljsmässa, att allt gått sönder och att jag inte hade någon familj att erbjuda.

Jag vet exakt var på vägen jag var. Jag tänker på det varje gång jag passerar.

För första gången på 15 år var jag glad att det aldrig blivit något barn.

Ja menar- hade det blivit ett barn, hade jag älskat det över allt annat. Jag hade gett det barnet allt. Men mina barn slapp se mig just då. De har sluppit det här helvetesåret. De har sluppit se apatin, känslokylan och flyttkaoset. De har sluppit undra om vi har råd med huset och om vi kan ha kvar bilen.

Mina barn ska komma sen. När jag hittat ett bättre liv åt oss.

Det finns så oändligt mycket tid kvar.