Tomtebolycka

Du är på jobbet. Som vanligt kommer du i tid, det vill säja kvart i sju till en tur som är 7-16. Du jobbar hårt och tyst fram till 10.00. Äntligen dags för kaffe! Du sätter dig ner med dina arbetskompisar och pustar ut. Ni pratar gardiner, sommar och vinter, väder och blommor men också om extrapersonalen som ringde och var sjuk i helgen. Var väl bakis förstås. Nu är man ju inte så gammal men man förstår sig då inte på de som är unga idag! Du sneglar mot den extrapersonal ni har inne idag som sitter med kapuschong på framför ordjakten på tv. Till synes helt förlorad i rutan. Du suckar och går iväg för att ta tag i några arbetsuppgifter innan lunch.

.

Efter lunch är du dåsig och trött. Du försöker koncentrera dig men det är svårt. Till slut blir det ändå eftermiddagskaffe, och efter det är ju dagen nästan slut. Innan jag far hem ska jag handla, sen ska jag hem och rensa kylskåpet innan jag packar in den nya maten. Jag ska laga mat, få se, det blir nog mamma scan som lagar mat idag. Det går ju fort. Sen ska jag ju skjutsa till träningen, träna själv och tanka bilen. Helst hinna dammsuga också. Och renbädda sängen. För snart är det helg och då är det ju skönt om allt är gjort. Du stupar isäng tidigt.

.

.

Du vaknar, men bara nästan. Det är så varmt och gott i sängen och utanför är det ju så kallt. Tänk om det ändå vore helg snart! Du snoozar en gång, två gånger…gaaah!! Upp och spring in i duschen. Frukostmackan i handen och till jobbet. Klockan är 7.02 och du skulle jobba 7-16. Skönt! Du hann i tid ändå.. Du pustar ut. Känns segt i kroppen. Du lunkar på och hälsar på dina arbetskamrater. Vissa hälsar, andra inte.. Du känner dig lite utanför för du jobbar ju bara här ibland. ”Springvik” kallas det trots att du är här varje vecka. Du jobbar på i ganska lugn takt och till slut blir det kafferast. Eftersom du inte dricker kaffe blir du heller inte erbjuden den kaka som övriga personalen äter. De pratar gardiner, väder och blommor. Snackar skit om oss i extrapersonalen också. Du orkar inte höra, fast kan ändå inte låta bli. Du drar upp kapuschongen och stirrar på tv:n i ett förtvivlat försök att faktiskt pina dej igenom kaffepausen.

.

En gång gick du och fortsatte jobba, men då fick du veta att nu skulle man sitta en stund. Detta vore faktiskt ett helt ok jobb om det inte vore för allt skitsnack! De snackar skit om varandra också, ibland vill du bara skrika ut det! Där tar äntligen den stunden slut och du kan börja jobba på riktigt. Du jobbar snabbt och effektivt och känner dig nöjd med dig själv. Plötsligt blir det lunch och du bestämmer dig för att gå ut en sväng. Sen fortsätter du jobba på i samma tempo igen. Jobbet är rätt bra ändå. Inget man vill göra jämt men det är helt ok! Du gör ett ärende och när du är tillbaka har de andra redan druckit sitt eftermiddagskaffe. Snart är arbetsdagen slut! Då ska jag hem, det kommer ju folk ikväll, vi ska äta och sen ska vi se film. Det blir mysigt! När du går isäng är klockan för mycket igen. Men kul var det. Härliga vänner man har!

.

.

.

Duktig!

.

.

Samma dag, olika normer. Samma arbetsmoral, men med olika rutiner. Dålig förståelse från båda håll. Och den som aldrig har gått i denna fällan kan ju höra av sig. För jag skulle vilja prata med den personen. Det gäller inte att aldrig någonsin gå i fällan. För det gör man. Det handlar om att erkänna när man gjort det, och göra nått åt det. Att ta ansvar för sina tankar och försöka städa upp den oreda de kan ge. Att göra ett misstag är inte i sig en synd. Men att gå och gräma sig över det istället för att erkänna sitt fel. Det är synd. Främst mot dej själv, men också mot alla andra som berörs av dej i sammanhanget.