Tomtebolycka

Det här med ensamhet tycker jag är intressant. Många känner sig ensamma.. Jag vet till exempel många äldre som plågas av sin ensamhet. Vissa jag känner har svårt att vara ensamma, att sova ensamma och äta ensamma. Andra verkar tycka det är skönt att vara ensam. Åtminstonde ibland.

Att vara helt ensam, i total tystnad, utan nått som stör tvingar dig att lära känna dig själv. Tänka själv. Lyssna på dig själv. Det är skrämmande, för man kan faktiskt tänka hur som helst utan att det blir fel. Lite som med drömmar. De låter fånigt först när man berättar för någon.

Är man religiös som attan, som jag, så är man aldrig ensam. När jag sitter här helt själv och har det helt tyst så finns det alltid någon här. Det är en varm hand runt mina axlar eller en skön närvaro som tror på mig och fyller en plats som annars är tomhet. Denna någon längtar, med mig, att jag ska våga ta fram min finaste diamant, mitt inre. Den har jag dolt länge och det är först nu jag vågar visa den bara lite, ibland. Snart ska den fram helt.

Vissa kanske känner sig ensamma på ett skrämmande sätt i skogen, långt från andra. Vissa kanske inte alls känner sig ensam där, och är därför livrädda för det. Alla som känner sig förföljda och uttittade i mörker och skog tycker jag ska göra upp med sig själva och sitt förflutna. Själva eller med hjälp. Ofta är de där spökena bara sånt du behöver lämna och gå vidare ifrån, som har hänt i ditt liv.

Men det är klart. Ibland känner också jag mig ensam. Som när jag är i Stockholm. Det kan vara skönt att vara anonym. Men mest är det ensamt. Och jag tycker synd om de jag ser, för du vet.. jag är en av de där som ser det du inte säger. Jag ser okända människors kamp mot tiden, deras känsla av hopplöshet, osynlighet, ovärdighet. De har så fel men det vet de ju inte. Jag kan bara se dem, be för dem och hoppas. En dag ska de få se sin diamant. Den de burit i hela sitt liv. Den de föddes för att visa, men glömmer att de har.

Och jag önskar att vi kunde hitta på nått bra tillsammans med alla våra nya pensionärer. Visst borde det finnas bättre sätt att bo på, bättre sätt att ses på, bättre sätt att ta tillvara på varandra, än det vi har nu? Jag hoppas på mindre av den ensamhet som äldre känner. De äldre, men också andra som kanske behöver hjälp med sin ensamhet. För vi är ju inget utan alla andra, om ni förstår vad jag menar..

Kram