Tomtebolycka

Alla människor finns på den här jorden av en anledning. Det finns en orsak till att just du är här. Det finns något du behöver göra och något hela mänskligheten behöver att du gör. Du är sänd hit för att utföra din uppgift och din tid är begränsad. Ingen vet hur mycket. Lev fullt ut varje sekund och se till att du gör rätt saker, oavsett vad andra gör.

Så vad är då ditt kall?

Om du ärligt ställer dig den frågan så har jag en ledtråd till svaret.

Har du blivit riktigt arg på sistone? Jag menar, inte sådär arg så du är ledsen... Den ilskan beror ofta på saker du inte gjort upp med sedan tidigare i ditt liv. Saker som sårar och gör dig mindre än du är. Jag menar den ilskan som känns som kolsyra i hela kroppen, den som vässar dina argument och gör dig arg även på andras vägnar, inte dina egna i första hand. När du känner att sådan ilska bubblar i kroppen, du känner att du liksom backar, kurar ihop dig till anfall. Bidar din tid... Det är ett heligt tillstånd som gör dig kapabel till vad som helst!

När jag hör tjänstemän som uttrycker att det samhällsekonomiskt bästa vore att avskaffa landsbygden helt, då blir jag heligt arg över all okunskap och alla förutfattade meningar som finns om Svensk landsbygd. Om ni undrar vilket partipolitiskt håll jag hör dessa resonemang, så är det främst S, och det långt innan alliansens tid, men också nu. Jag hör det även från M och faktiskt även från Fp! Att M inte har så stora sympatier för våra landsbygdsområden är jag inte överraskad av. Det är ju det enda partiet som vill minska på EU-stödet till den Svenska landsbygden. Men Fp blev jag mer förvånad över, eftersom jag alltid sett det partiet som ett som förespråkar att människor ska ha frihet att själva välja sina liv. Men dödar vi landsbygden (det är inte genomförbart i och för sig, men om vi ser det hypotetiskt) så är våra byar nästa offer. Efter det kommer tätorterna, småstäderna och sedan övriga städer, till sist storstäderna, sen har vi jagat bort den Svenska befolkningen från sitt eget land.

På landsbygden finns vår identitet. Vårt ursprung. Vår mat. Det är inte hållbart att vi fortsätter köpa upp maten från dem som behöver den mest. Mat är inte industrivaror. Mat är liv, levande, livgivande. Man kan plocka den själv, eftersom den finns i överflöd, eller så kan man köpa den från någon annan som plockar, samlar, odlar, jagar eller föder upp. Man kan inte köpa de fattigas mat (de som är flera gånger fattigare än vad en svensk medborgare kan bli) och i utbyte ge dem pengar. Vi kan kanske köpa deras kläder, deras hantverk, deras elektronik eller deras bilar. Men vi kan inte köpa den lilla mat de har till dessa vrakpriser. Ingen kan försvara det. Vi måste göra vår mat själva.

Igår hörde jag om en man som byggt en egen gengasbil. Den gick inte igenom besiktningen utan en kilometerräknare. Detta för att även denna bil skulle betala bränsleskatt. Trots att han plockade sitt bränsle själv. Sådana regler måste vi ta bort. Det funkar inte att göra ett helt land beroende av alla dessa fula pengar, och sedan inte lämna någon som helst utväg för dem som vill vara fria från dem. Jag säger inte att det är fel att tjäna pengar. Men det är fel att man inte får slippa om man vill.

Man måste få leva sitt liv som man själv vill. Efter egna principer, efter eget huvud. Inte efter någon annans.