Husmodersdemontering
Jag måste säja att jag blir lite trött ibland. På folk som beter sig som att de vore totalt hjälplösa. Jag menar: ingen kommer komma och ta tag i ditt liv åt dig. Det måste du göra själv. Alla människor som genom historien lyckats med något alls har lyckats för att de tagit tag i sin egen situation. De har tagit fram husmodern inom sig och kört på. Visst finns det hjälp att få när det är helt kört. När man inte klarar det själv och allt är i botten.
Men grunden i det hela är ändå att man måste klara sig själv!
Jag är en sån där person som konstant får för många järn i elden. Jag säjer ha till allt, inte för att jag vill vara snäll utan för att jag verkligen tycker det låter kul! Jag har tusen idéer, både om sånt jag har koll på och om sånt jag inte alls förstår. På sistone har jag fått mycket av det jag önskade. En utbildning, ett hus och ett äktenskap. Men insikten att jag faktiskt är herre över mitt eget liv gjorde också att jag vill ha allt på en gång. Jag får lite svindel av att inse att jag klarar mig själv. Att jag trots allt har makten att bygga mitt eget liv. Som jag vill ha det.
Under 1900-talet försvann respekten för husmodersidealet. Med det menar jag att man idag underskattar betydelsen av att arbeta på sitt hem och sin person. Man underskattar vår mest växande företagssektor, tjänstesektorn, och man underskattar betydelsen av att få använda sitt eget mervärde för individen. När jag gräver och planterar i jorden ger jag den ett mervärde. När jag skottar och städar ger jag mitt hem ett mervärde. Det går inte mäta i pengar men det är ändå där. När jag gör mitt bästa på jobbet, ger jag mitt jobb och min arbetsplats ett mervärde. Det är mer värt än min lön, eftersom det inte kan mätas i pengar. Men eftersom jag inte äger min tjänst, eller den organisation jag jobbar i, så får någon annan där detta ovärderliga mervärde. Och jag tycker inte det är fel. Jag tycker bara att vi ska sluta underskatta vårt mervärde och att arbeta åt oss själva.
Och jag känner så smått att jag kanske borde fortsätta jobba på detta. Jag borde skriva nått bra, berätta om detta. Jag hoppas bara att jag hittar rätt personer på vägen som vill och vågar. Jag har inte hjort det än. Men fortsätter jag leta så tror jag det kommer!
Det är ju trots allt jag som skapar mitt eget liv!
Men grunden i det hela är ändå att man måste klara sig själv!
Jag är en sån där person som konstant får för många järn i elden. Jag säjer ha till allt, inte för att jag vill vara snäll utan för att jag verkligen tycker det låter kul! Jag har tusen idéer, både om sånt jag har koll på och om sånt jag inte alls förstår. På sistone har jag fått mycket av det jag önskade. En utbildning, ett hus och ett äktenskap. Men insikten att jag faktiskt är herre över mitt eget liv gjorde också att jag vill ha allt på en gång. Jag får lite svindel av att inse att jag klarar mig själv. Att jag trots allt har makten att bygga mitt eget liv. Som jag vill ha det.
Under 1900-talet försvann respekten för husmodersidealet. Med det menar jag att man idag underskattar betydelsen av att arbeta på sitt hem och sin person. Man underskattar vår mest växande företagssektor, tjänstesektorn, och man underskattar betydelsen av att få använda sitt eget mervärde för individen. När jag gräver och planterar i jorden ger jag den ett mervärde. När jag skottar och städar ger jag mitt hem ett mervärde. Det går inte mäta i pengar men det är ändå där. När jag gör mitt bästa på jobbet, ger jag mitt jobb och min arbetsplats ett mervärde. Det är mer värt än min lön, eftersom det inte kan mätas i pengar. Men eftersom jag inte äger min tjänst, eller den organisation jag jobbar i, så får någon annan där detta ovärderliga mervärde. Och jag tycker inte det är fel. Jag tycker bara att vi ska sluta underskatta vårt mervärde och att arbeta åt oss själva.
Och jag känner så smått att jag kanske borde fortsätta jobba på detta. Jag borde skriva nått bra, berätta om detta. Jag hoppas bara att jag hittar rätt personer på vägen som vill och vågar. Jag har inte hjort det än. Men fortsätter jag leta så tror jag det kommer!
Det är ju trots allt jag som skapar mitt eget liv!
Kommentarer
Postat av: Anna Mustonen
Jag är glad för din skull, att du inte verkar ha problem att orka ta tag i saker. Men du måste förstå att alla inte har samma energi och kraft som du. Jag tycker att du ska tänka efter ordspråket: Du ska inte döma någon förrän du gått en mil i hans mockasiner. Visst finns det sådana som går omkring i mjuka fina, välformade mockasiner och som ändå gnäller, och det finns de som går i trasiga, håliga och som ändå går vidare! Men du vet inte vilket, någonsin. Dina tankar om egenarbetets mervärde är intressanta och jag stöder gärna ditt resonemang.
Trackback
