Barndomsminnen..
Idag har jag sett fascinerade barn som lekt i rännilar av smältvatten. En av mina favoritlekar som barn. Tänker på det varje gång jag ser smältvatten rinna i sitt typiska rutmönster.
Jag minns mig själv i skolan. Där fanns en enorm fotbollsplan. Jag var lite sur för jag tyckte den var ful. Dessutom var det bara de coola som fick vara med och spela fotboll. Med andra ord inte jag. Jag var så sur över det att jag vägrade spela fotboll hela skolåldern. Av ren princip hatade jag fulplanen.
En gång när snön smälte blev det världens största vattenpöl på fotbollsplanen. Plötsligt tyckte jag att jag hittade en bra användning för den! Jag sopade vattnet fram och tillbaka genom smala och breda rännilar. Dämde upp och släppte lös med mina kompisar. Till min stora lycka hakade några av killarna på. Särskilt glad var jag för den blonda killen med skrattgropar och ojämna tänder. Han hade ett leende som fick mig att rodna om kinderna och pirra i magen. Fullständigt killtokig hade jag varit sen fem års ålder.
Skrattgropskillen med pirrpirrleendet kom plötsligt på att vattnet skulle sopas bort från pölen och planen så planen blev torr och man kunde spela fotboll. Jag sa att jag ville hålla på med vattenpölen mer, bad honom sluta sopa bort vattnet. Skrattgropskillen skrattade åt mig och fortsatte ändå.
"Är du dum i huvet eller? Vi vill ju spela fotboll!"
Jag blev sådär fruktansvärt jättearg just där och då. Alltid, alltid var deras lek viktigast och i fokus. Hela den snöfria säsongen hade de den där stora fula planen. Och jag fick inte vara med. Så jag gjorde nått jag aldrig brukade göra. Jag skvallrade för fröken. Och jag skvallrade för rätt fröken och fick rätt. Ha!!
Efter slöjden gick vi hem. Skrattgropskillen stod och gjorde en gång från pölen med leriga skor. Jag byggde upp fördämningen igen, men dagen därpå var pölen borta ändå. Aldrig att jag stod vid fotbollsplanen med pirr i magen på grund av skrattgropskillen. Han blev en av DEM. De som tyckte de manliga sporterna var viktigare än de kvinnliga aktiviteterna.
Så jag började spana på en kille i högstadiet istället. Med bruna ögon och blondt hår. Han hade faktiskt också skrattgropar. Sådeså.
Jag minns mig själv i skolan. Där fanns en enorm fotbollsplan. Jag var lite sur för jag tyckte den var ful. Dessutom var det bara de coola som fick vara med och spela fotboll. Med andra ord inte jag. Jag var så sur över det att jag vägrade spela fotboll hela skolåldern. Av ren princip hatade jag fulplanen.
En gång när snön smälte blev det världens största vattenpöl på fotbollsplanen. Plötsligt tyckte jag att jag hittade en bra användning för den! Jag sopade vattnet fram och tillbaka genom smala och breda rännilar. Dämde upp och släppte lös med mina kompisar. Till min stora lycka hakade några av killarna på. Särskilt glad var jag för den blonda killen med skrattgropar och ojämna tänder. Han hade ett leende som fick mig att rodna om kinderna och pirra i magen. Fullständigt killtokig hade jag varit sen fem års ålder.
Skrattgropskillen med pirrpirrleendet kom plötsligt på att vattnet skulle sopas bort från pölen och planen så planen blev torr och man kunde spela fotboll. Jag sa att jag ville hålla på med vattenpölen mer, bad honom sluta sopa bort vattnet. Skrattgropskillen skrattade åt mig och fortsatte ändå.
"Är du dum i huvet eller? Vi vill ju spela fotboll!"
Jag blev sådär fruktansvärt jättearg just där och då. Alltid, alltid var deras lek viktigast och i fokus. Hela den snöfria säsongen hade de den där stora fula planen. Och jag fick inte vara med. Så jag gjorde nått jag aldrig brukade göra. Jag skvallrade för fröken. Och jag skvallrade för rätt fröken och fick rätt. Ha!!
Efter slöjden gick vi hem. Skrattgropskillen stod och gjorde en gång från pölen med leriga skor. Jag byggde upp fördämningen igen, men dagen därpå var pölen borta ändå. Aldrig att jag stod vid fotbollsplanen med pirr i magen på grund av skrattgropskillen. Han blev en av DEM. De som tyckte de manliga sporterna var viktigare än de kvinnliga aktiviteterna.
Så jag började spana på en kille i högstadiet istället. Med bruna ögon och blondt hår. Han hade faktiskt också skrattgropar. Sådeså.
Kommentarer
Trackback
