Vintersommar
Sitter på landsbygdskonferensen och lyssnar på Per Strid, kommunikationschef för Vasaloppet. Något slår mig som slagit mig tusen gånger förr.
Varför vill vi alltid blunda med ena ögat när vi ser den svenska landsbygdens potential? Är det ett tvångsmässigt beteende detta att vi hela tiden måste jämföra med den ständiga motparten staden? Vi kan liksom inte andas ordet land utan att samtidigt säga stad! Stad och land är beroende av VARANDRA.
Alltså: staden behöver att landet får ta plats, på sina egna villkor, om staden och Sverige ska överleva. Så är det. Vare sig vi vill eller tror det.
Mycket händer på landet på sommarn. De puttrar och sjuder lite varstans. Konkurrens om helgerna. På vintern åker man mindre och mindre skidor, utom på vissa ställen då, förståss.
Man har ju för tusan börjat cykla i skidbackarna!! Ska det då vara så svårt att sätta ihop ett ordentligt vinterarrangemang för turister?
Varför vill vi inte fatta, att japaner står i en snödriva och gråter under bar himmel, för att hen aldrig har hört tystnad? Varför håller vi alla bilder på frost och pudersnö för oss själva? Varför tar vi inte ut turisterna i stenkall vinterskog med arbetshäst för att hämta ved? Varför tar vi inte med oss turister som får susa fram på en bullrig gammal skoter i 30 km i timmen över halvmeterhög snö på en åker?
Varför vill vi inte fatta vad vi har?
Jag tänker på Jonna Jintons inlägg där hon står i yllekalsonger, kaos-hår, yxa och snögalen hund. Jag tänker på hennes skottkärra med ved på en upptrampad stig i snön. Det är kamp, svett, muskler och lite ilska ibland, på en spröd och eterisk varelse till kvinna!
Det är vackert. Äkta genuin skönhet. Se det. Se ditt liv. Använd det.
(Oavsett var du bor)
