Tomtebolycka

Idag är det sju år sedan jag la ett bud på mitt hus. Jag minns det så väl. Jag hade längtat så länge efter att flytta från stan. Kunde inte andas, inte se stjärnorna, det levde om hela tiden och jag kände mig så instängd, så fastkedjad. Min vikt som skjutit i höjden till ohanterbara siffror och sedan rasat efter operation, men inte till den nivå jag hade blivit lovad. När jag la budet tänkte jag inte på vad det var jag planerade. Jag ville bara bort.

 

Husflytt, bröllop och dubbel examen samma år.. Ett smått panikartat beslut efter den viktnedgång som följde på bortslitandet av min snuttefilt tröstätandet. Igentäppandet av det svarta hålet i magen som gjorde mig fysiskt instängd också, inte bara psykiskt. Men jag kämpade för mitt liv de här åren och huset fick mig att börja drömma igen. Drömma mig bort från det jobbiga som var.

 

I min dröm byggde jag en tomtebolycka.