Vill inte vara själv
Ibland tycker jag lite synd om honom.. Den här karln som kom in i mitt liv mitt i allt. Han är så fin, och jag var ett personifierat kaos, utsvulten på närhet och vardagshjälp.
Jag försöker tänka att han ändå har kommit flera steg närmre sin självhushållardröm genom att träffa mig. Att jag kanske är bra för honom också, trots allt.
För det är klart att mycket blev lättare när han kom. Även om jag fortfarande behövde lösa allt inom mej, helt själv. Jag hade varken tid eller ork att lära känna någon ny, jag bara gjorde det ändå.
Plötsligt hände det. Jag hade roligt igen! Jag var glad, prövade nya saker.. Forfarande hade jag så mycket att jobba med, det har jag fortfarande. Men det var så skönt att äntligen få ha roligt!
Därför är jag tacksam över den där försiktiga handen i min, för ett år sedan.
