Det är så vackert när det tar slut

När allt går till vila. Allt går mot ensamhet, isolering, snö och kyla. Allt stannar av. Allt du skulle göra blev plötsligt så begränsat, inramat.

Det är klart det är lite läskigt, att våga stå själv. Att våga vara själv, att ta ansvar själv. Att bli den man är, fullt ut, utan att be om ursäkt för det. Självklart är det jobbigt.

Det är bättre när man kan skylla på någon. Att inte ta ansvar för att man själv är nöjd med livet. Att låta det vara upp till någon annan att lösa allt, och själv kan man bara säga ja eller nej..

Är det det en prinsessa gör? Får allt serverat? Eller är det så att en prinsessa måste ta tag i sin situation själv, skapa sin egen värld?

Skapa ett eget universum av ingenting. På en jord som går i ide en gång per säsong..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0