Eller är det bra?
Det är bra. Det är ändå bra. Allt är bra. Det blir ett mantra till slut, om jag väljer att bara prata och uttrycka mig på olika sätt när jag faktiskt kan säga att det är bra, och håller mig tyst när jag inte kan säga det.
Det är klart att det inte var bra. Självklart har det varit fruktansvärt. Givetvis har detta år innehållit mer smärta än jag kan bära. Det är inte bra.
Det är skit.
För att få vara sjuk, måste man ha något att vara inte frisk ifrån. Om man ska bli deprimerad, utbränd, utmattad, måste man faktiskt ha möjligheten att bli det. Med det menar jag inte att alla som är sjuka har valt det själva, så är det absolut inte. Men att jag har varit frisk beror inte på att jag inte har varit sjuk.
Det beror på att jag inte haft något val.
Det är en konstig tanke. Att det finns en sjukförsäkring gör att det finns människor som kan vara sjuka. Om man har en anställning vill säga. Om jag hade någon som kunde ta djur och hus, då hade jag kunnat vara sjuk. Nu hade jag inte det, så jag blev inte sjuk. Kunde inte, blev inte. En dag i taget, en sekund i taget ibland. Ångest att vara hemifrån, ångest att vara hemma. Ångest att umgås, ångest att låta bli.
Här och nu. Bara här.
Det gav inget att jobba fortare, för allt var ändå sönder. Så förtvivlad, ensam, naken, utlämnad. För jag orkade inte familj och vänners omsorg. Längst ner på marken, utan möjlighet att ta mig upp.
Jag minns hur jag gav djuren mat i mörkret, i regnet. Halkade på en stock ur den stora stockhögen full av negativ energi. Satte mig riktigt illa på ena benet och det gjorde så fruktansvärt ont. Ensam. Vattnet som rann ur kannan, över mig, istället för i djurens tomma vattenskålar. Hunden skällde på ingenting, ledsen, ensam och understimulerad. Övergiven.
Om jag hade åkt till akuten, om någon var vaken och kunde köra, hade jag antagligen skadat mig ganska mycket. Bandage, sjukskrivning, röntgen..
Om jag ligger kvar, gråter ensam, gör klart och går in, har jag bara slagit mig lite, ingen större skada. En alvedon till. En sjukskrivning innebär ensam med tankarna, så jag är frisk. Väljer ett helt ben.
Så nej, det är inte alls bra.
Jag låter bara bli att berätta att det inte är det.
Det är någonting viktigt du är på spåren där. Jag läste just en kort och enkel bilderbokskurs om vad smärta är. Och vad som gör att man har ont. Och vad som kan göra att man har mindre ont. Inställning bland annat. Kanske inte nödvändigtvis att man kan välja att ha ett helt ben... men att man kan tala om för hjärnan att det är ingen fara. Antingen man lurar sig själv och benet egentligen är trasigt, eller att det faktiskt är sant att benet är helt, så kan hjärnan faktiskt på kommando lugna ner sig och säga: Allright, nog med smärtsignaler nu, det är ingen fara. Fantastiskt bra om man behöver springa ifrån en björn. Eller om barnen behöver mat. Eller om ingen plockar upp en när man ligger blöt och frusen. Det du beskriver låter oerhört sorgligt och tungt. Tyngre än många av oss någonsin upplever. Men samtidigt berättar du om något annat. Att stå upp själv efter man fallit. Om än hela situationen runtom de enkla orden är betydligt mer komplex och tung. Att stå upp. SJÄLV. När man fallit. För att alternativet inte är ett alternativ. Stor kram fina du!
❤
