Att bli buren
Ända sedan jag var barn kan jag minnas känslan att bli buren. Vaggad av föräldrar, gungad i en gunga.. Att få släppa allt och bara hänga, slappna av. Det är min sinnebild av Gud, den stora modern.
Jag har även blivit buren och vaggad som vuxen. Både fysiskt och mentalt. För ett år sedan var ett sånt tillfälle. När allt bara rasade fanns det något som bar. Jag fick jobb, bodelningen ordnade sig till slut och jag fick ha kvar mitt hem.
Jag hade ju liksom börjat tvivla, kommer jag verkligen bli buren? Fotspår i sanden har varit en väldigt viktig bild för mig i hela mitt liv. Men det liv jag kände att jag skulle leva höll ju inte, hur kan jag då lita på att det bär?
När det gällde och det som var fel i mitt liv var borta, då blev jag faktiskt buren. Buren på ett sånt sätt att det inte fanns ett Gud och ett jag, utan bara ett vi.
Jag undrar hur jag ska hitta det, utan att må så som jag gjorde då, för ett år sedan.
