Att stå på egna ben.

Ligger i kammarn och kan inte sova. Anledningen är att jag är själv. Som vuxen har jag utvecklat någon form av beroende av sovsällskap. Knäppt egentligen.

Då, för ett år sedan, hade jag just lärt mig sova själv. Givetvis var hunden med, men det är hundar här nu också :) jag hade målat om hela sovrummet, för att visa mig själv att jag numera bestämde helt själv.

Jag trodde nog alltid att det var bra att inte ha allt för mycket eget liv när man skulle bygga ett liv med någon. Att det var bra att inte vara för självständig, så man riskerade att "jag" blev viktigare än "vi".

Men där och då hade jag inget val. Dagarna gick och jag behövde en plan. En snabkurs i att vågastå själv, planera själv och vara själv. Mitt i krisen skulle jag vara tvärsäker på min identitet och person.

Det var verkligen inte lätt.

Men det kändes ändå lite roligt! Huset var mitt att inreda. Knäppa hittepå var helt upp till mig. Och jag fick sova ensam.

Ensam med Kiesel.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0