Tomtebolycka

Att berätta ärligt och utan omskrivningar är svårt. Den sanning jag har nu har antagligen ändrats på det år som gått. Jag har säkert glömt saker, omtolkat saker, lagt till och dragit ifrån. Men det spelar ingen roll. Jag berättar min historia för min skull och den som vill lyssna gör det. Om man har kritik eller andra åsikter om vad som har hänt och inte, får man helt enkelt låta bli att läsa eller acceptera att det som står här, det står här. För det här är faktiskt bara min blogg.

För ett år sedan nu träffade jag en man. Ett år av planering kring lokalhistoriska dagar var förbi och nu var det dags. Och jag som var så trasig.. På något vis hamnade vi i samma bil. Vi pratade och jag insåg snabbt att detta var en person jag tyckte om. Bara för den han var. Jag råkade berätta om skilsmässan. Hans fråga var "men hur står du upp människa?" och det kan man ju fråga sig. Tydligen hade han gått igenom något liknande för nu ganska många år sedan och som han beskrev det var han inte i fas för att anordna något sånt som jag gjorde då. Men vad hade jag för alternativ? Potatisen måste in, slakten måste bli klar, jobb behövde fixas och hunden rastas. Jag har inte haft möjlighet att ligga utslagen på golvet. Helt enkelt.

När jag insåg vem han var, mannen jag öppnat mig för, blev jag lite förskräckt. Han kommer spela rätt stor roll för mig framöver och jag visste inte det. Det blir en nyttig lektion i att hålla mig professionell och neutral utan att tappa mig själv, en lektion jag så väl behöver.