Jag nöjer mig aldrig!

Som jag skrivit tidigare är jag faktiskt en av de mest målmedvetna personer jag känner. Faktiskt. Många av er kanske känner mig som någon snäll myspystant med lite lätt prestationsångest och för stor mage. Det är inte hela sanningen.

Den här magen.

Tror inte det finns något som skapar så mycket förutfattade meningar som den. Ibland är jag glad att jag har den, som en påminnelse för många att personligheten och drivet hos en människa sitter djupare än du kan se. Såg jag ut som alla andra skulle jag inte ha någon förståelse för många av de menande blickar och underförstådda kommentarer jag får. Dagligen. Tänk om någon kommenterade ditt största misslyckande varje dag. Vad skulle det göra med dig, din självkänsla och din prestationsångest?

Nåväl. Målmedveten var det. Jag vet vad jag vill. Jag ville ha en familj. Jag hade hittat ett förhållande som kändes rätt och målet var den familj jag drömt om. Men jag ville ju starta en familj med en person också. Jag ville att den personens längtan och drömmar skulle få plats, lika stor plats som mina. Och hur gör man det? Personen jag hittat gjorde inte det han ville i livet. Han ville något annat, det sa han varje dag..

Så jag började bygga. Utbildning, hus, äktenskap. Jobb, hushåll, fritid. Hur lägger man upp en ekonomi långsiktigt, och hushållsrutiner?

Och hur i hela fridens namn bygger man ett förhållande med någon som inte vill bygga eller lägga upp planer? Någon som klagar på sin situation konstant men inte vill ha någon plan för hur man går vidare?

Jag visste ju som sagt att han kunde, men att han behövde stöd. Där, precis där, började en maktkamp. En femårig kamp om vem som bestämde vad som skulle göras när, om vems jobb som var viktigast och om vems sanning som skulle vara rådande.

Jag hade förstås kunnat acceptera honom som han var. Ta vardagen som den kom. Fokusera på nuet och sluta drömma. Ja, det kunde jag. Bli ett med honom på hans villkor.

Men inte om jag skulle fortsätta vara jag. Inte om jag skulle stå upp för mig själv och göra det jag är skapt för att göra. Just detta är det få som förstår. Jag dör hellre än slutar vara mitt naiva, drömmande, fantastiska jag. Så har det varit hela mitt liv. Det är på grund av detta jag lever och på grund av att detta begränsas jag ibland blir sjuk. Det är min inre styrka, min glöd och det där som får mina ögon att glittra. Det är det som gör att jag kan älska så många så mycket, bara för att de är som de är.

Men men. Det är klart. Fötterna på jorden. Livet måste inte se ut så som jag byggde det sist. Eller, det får det inte. Det senaste året har jag börjat drömma igen (har du hört så tokigt). Och den här gången tänker jag bygga mitt liv på det jag inte hade sist.

Jag tänker bygga mitt liv med någon som tänker som jag, som har samma värderingar som jag och som vill samma sak som jag. Jag vill bygga ett förhållande, inte ett hem, för jag vill inte sköta mitt hem ensam. Jag kommer att bygga ett förhållande där den jag är och det jag drömmer om är viktigt bara för att det är det. Jag vill leva ett liv som bekräftar mig som person tillsammans med en människa som jag får utveckla. Inte för att jag vill, utan för att hen vill :)

Och om den personen står ut med mig och kan älska mig för den jag faktiskt är, då kanske jag äntligen, äntligen kan bygga en familj igen. Då kanske jag vågar lägga upp planer och bygga långsiktigt..

Och annars, får jag väl göra det själv. Har inga illusioner om prinsar på vita hästar längre.


Kommentarer
Postat av: Anna

Att leva i ett förhållande är som att tillsammans driva ett företag. Båda måste komma till jobbet så gott som varje dag. Det funkar inte att bara en sköter firman liksom. Och det är många som fått för sig att den sortens firma sköter man genom att ligga snällt med varandra var fjärde natt och ge en kram lite hastigt när man går förbi varandra på väg ut åt olika håll i verkligheten. Det räcker inte. Det krävs både planeringsmöten, budgetmöten, firmafester, företagshälsovård osv. Driver man ett företag/förhållande tillsammans krävs det att man har samma drömmar och ambitioner och att man inte är främmande för att kavla upp ärmarna och hugga i med all sin kraft när det behövs. Lycka till fina Helena! Med mage och utan prinsar på vita hästar! KRAM!

Svar: Tack! Precis så är det!
Helena Moen

2016-09-20 @ 14:14:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0