Tomtebolycka

Ja, har jag inte ältat nog nu? Buhu, buhu vad synd det är om mig. Jag sitter just nu på biblioteket på Umeå Universitet och har det rätt bra. Största bekymret är väl att byxorna är för korta och som alltid längtar jag hem. Hem till min kudde, mina djur och framförallt Max! Ibland känns det här året som gått så kort, men ibland känns det verkligen jättelångt också. Jag vill skynda på processen jag med, inte står här och stampa.

Då, för ett år sedan, såg jag mig om efter nya människor. Inte nödvändigtvis en ny partner, men iallafall någon att bry mig om. Och nog finns det läskiga typer som drar runt där ute. Många singlar verkar springa på alldeles för många av dem och bli både rädda och uppgivna. Det är tråkigt. Jag vill fortfarande hävda att det finns otroligt fina både killar och tjejer där ute, även om man inte ser dem direkt.

Det är väl kanske inte tanken heller; att man ska se dem direkt. Att bli glad igen efter en jobbig separation handlar inte om att träffa en ny person. Någon bättre, smartare, snyggare.. Så lätt kommer man inte undan? Livet är inte så förenklat.

Nej, du måste älta! Du behöver tänka, känna, utvecklas.. Och du behöver fylla ditt liv med människor som hjälper din utveckling framåt. Jag väljer dessutom, att inte på allvar gräva fram och montera ner mina känslor och reaktioner förrän ett år senare. Jag behöver den distansen just nu till allt som hänt. Samtidigt behöver jag leva just nu, och planera för framtiden.

Jag tänker inte älta för alltid. Det är därför jag ältar nu.

Exakt ett år sen idag. Älskade hund.