Tomtebolycka

Jag förstår att det är jobbigt. Du som följer mig varje dag vet att massor har hänt hos mig. Bra saker, hemska saker, vardagliga saker. Det jag bloggat om hände för ett år sedan. Ett helt år av grötfrukostar, naturkatastrofer och brustna hjärtan. Jo, jag vet det och jag förstår faktiskt, på riktigt att det gör ont att läsa. Att påminnas. Att stå still, i smärtan. Se min smärta, utan att kunna göra något, för det hände ju då, för ett helt år sedan!

Ja, för mig tar det ett år. Jag behöver avstånd till allt som har hänt för att orka se på det med någorlunda objektiva ögon. För att kunna skriva utan att gråta. För att kunna bli arg utan att göra något dumt.. Och det är här jag skriver min version, idag. Jag tänker inte lova att du får veta allt, eller att jag kommer skriva varje dag.. Det är som det är och jag lever. Faktiskt.

Jag lever varje dag trots allt.

Jag avslutar med en låt av Ted Gärdestad idag. Han är en låtskrivare som följt mig i min gråt många gånger. Rekomenderas som gråtmusik för att städa ur tjäran ur ett brustet hjärta.

"I den stora sorgens famn
finns små ögonblick av skratt
så som stjärnor tittar fram
ut ur evighetens natt
och i solens första strålar
flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar
tvinna trådar
till en tross
mellan oss..
så vi når varandra

I den hårda tidens brus
finns de skrik som ingen hör
allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör
alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat efter dig
hör du mig
kan vi nå varandra

I den långa vinterns spår
trampas frusna blommor ner
och där ensamheten går
biter kylan alltid mer
ändå har jag aldrig tvekat
mellan mörker eller ljus
för när månens skära bleknat
har allt pekat åt ditt håll
och från mitt håll
kan vi nå varandra"