Att ställa sig upp

När hela livets plågoandar, alla man någonsin mött, skriker ikapp är det inte lätt att lyssna till förnuftet. Ett enda långt Vad var det jag sa? Ekar oändligt i hjärnan. Inte är det så lätt att bestyämma sig då. Jag hade kämpat, till sista droppen och det betydde att det inte fanns något kvar. Jag var tom.
 
Men det är inte det det handlar om.
 
Det är inte det som är viktigt i längden.
 
Det handlar inte om att lyckade människor aldrig ramlar. Det är inte endast förlorare som ligger ensamma ute i regnet och funderar på om man skulle ligga kvar. Poängen är inte att jag ramlade, eller vems fel det var.
 
Poängen är att jag ställde mig upp. Trots att jag grät, trots att jag hade ont. Jag ställe mig upp och jag haltade mig vidare.
 
Nu gör det inte så ont längre. För ett år sedan vågade jag äntligen gå ut med det på facebook: Jag var inte singel längre! Nu hade jag ju inte varit det på ett tag, men jag behövde ta saker och ting i väldigt lugn takt. Så mycket gjorde så ont. Men jag hade Max, ett jobb jag tyckte om och jag fick ändå allt att gå ihop. Även om det var svårty med djuren så löste vi det. Jag och Max tillsammans. Vi såg det stora i det lilla, kläckte fram kycklingar och såg liv växa. 
 
Som om inget hade hänt.
 
Som om jag inte var trasig, värdelös, bitter, lämnad, övergiven. Som om jag var hel, glad, rik och sprudlande. Jag bestämde att jag skulle vara det och då blev jag helt enkelt det. Jag gav mig utrymme att sörja förstås. Kände noga alla känslor fullt ut. Saknaden, kärleken, svartsjukan, bitterheten. Jag stor upprätt, föll, reste mig, föll, reste mig igen. Och jag vann.
 
Det handlar inte om hur många gånger jag föll, den handlar om att jag hela tiden reser mig upp.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0