Tomtebolycka

Jag har svårt att fokusera. Siter och jobbar inför mitt oppositionsseminarium, men jag tänker på allt annat hela tiden. Kranen som droppar, flaskorna som står omärkta, hunden som gnäller och disken som behöver diskas..

 

Och jag tänker på hur det var för ett år sedan.

 

Max verkade ju vilja stanna ändå trots allt. Han passade så bra in i mitt liv och fick mig våga pröva nya saker. Lagom till jullovet avslutade jag mitt ena vikariat och fick därefter fokusera på det andra. Jag tyckte det var skönt, för jag trivdes så bra med att planera min egen tid och min egen verksamhet. Precis som när jag jobbade åt Arvidsjaurs församling, då fick jag också jobba på samma sätt. Även då brann jag för förändring och utveckling. Den elden tog mig till universitetet och in i ett förhållande och ett äktenskap, den gången. 

 

...

 

Nä, så långt tänkte jag inte för ett år sedan. Jag tänkte att saker höll på att bli bättre. Att saker höll på att lösa sig och att jag inte var ensam. Det kändes bra. Max tyckte att mina intressen och mina självhushållardrömmar var intressanta och han ville lära sig mer. Därför pratade vi tidigt om att han skulle bli min inneboende. Vi fick pausa och känna varandra på pulsen ett tag när alla känslorna kom. Pirret i magen, på tok för tidigt. Längtan, på tok för mycket.. Många, motstridiga känslor.

 

Vi fick vänta ut dem och se vad som fanns på andra sidan helt enkelt.