Tomtebolycka

Så, för ett år sedan firade jag Max födelsedag. Lärde känna honom, hans familj och hans vänner. Lärde mig nya saker, bland annat flera spel. För första gången på länge var någon genuint intresserad av hela mig! Hur jag tänkte och mina drömmar och så mycket intresserad var han dessutom att han ville leva i dem. Många gånger trodde jag att att det inte var på riktigt, att han skulle gå när han fått det han ville ha, att han nog inte orkade med mig, att jag nog inte orkade med honom..

 

Men vi pysslade om varandra. Lyssnade på varandra, lärde varandra nya saker. Och så denna nya trygghet. Att stå på egna ben, utan att vara beroende av någons bekräftelse. Utan krav på att behöva komma överens. Denna frihet som gjorde det lättare att andas. Men också oron över den kära, kära hunden. Vissa dagar kunde hon ju vara med Max. Men kalla dagar när hon inte kunde vara på kontoret var svåra dagar. Jag tog pauser och promenader för att hon inte skulle frysa eller ha tråkigt. Men jag hade en envis inflammation i hälen som inte gav sig.. Och jag var så trött. Det är jag alltid den här tiden. Vilotiden mellan höst och vår. Mellan jul och påsk. Fasta och reflektion.

 

Och det här med att lära känna någon ny. Ibland vill man ju sova borta! Grannarna fick hjälpa mig mycket med tillsyn och vatten till djuren. Hela denna jobbiga tid har de varit totalt ovärderliga. Det är fantastiskt vilken tur man kan ha, när man flyttar till sitt hem.

 

Trots att allt annat hade rämnat.