Tomtebolycka

I torsdags var det ett år sedan. Jag stod i en okänd lägenhet och Kiesel hade hårat ner hela köket. Jag tyckte jag luktade lite svett. Magen pirrade och jag åkte hem. För mycket, för tidigt. Jag kunde inte, orkade inte, vågade inte.. Kände mig så trasig.

Några dagar senare kom han till mig. Fisken blev bra, men vinet var kanske inte helt matchat.. Otroligt stjärnljus natt med norrsken. Klar och kall. Stjärnor som föll och föll. Svart skog som bäddade in oss. Ljusa stjärnor gjorde skogen svartare och vi snubblade över hundarna. Fnittrade. Mitt hus var ett slott sa du. Inred kammaren som garderoben i Narnia sa du.

Som om jag väntat på dig i så många fler år än vad som var möjligt. Som om Gud ville ge mig en aladdin-ask. Inte för att jag inte klarar mig utan choklad, utan för att allt blir lite bättre med choklad. Och för att om man får en ask choklad, bara sådär, så har man som regel gjort något bra enligt den som ger.

Och jag behövde verkligen en kram.

Det är bra. Det är ändå bra. Allt är bra. Det blir ett mantra till slut, om jag väljer att bara prata och uttrycka mig på olika sätt när jag faktiskt kan säga att det är bra, och håller mig tyst när jag inte kan säga det.

Det är klart att det inte var bra. Självklart har det varit fruktansvärt. Givetvis har detta år innehållit mer smärta än jag kan bära. Det är inte bra.

Det är skit.

För att få vara sjuk, måste man ha något att vara inte frisk ifrån. Om man ska bli deprimerad, utbränd, utmattad, måste man faktiskt ha möjligheten att bli det. Med det menar jag inte att alla som är sjuka har valt det själva, så är det absolut inte. Men att jag har varit frisk beror inte på att jag inte har varit sjuk.

Det beror på att jag inte haft något val.

Det är en konstig tanke. Att det finns en sjukförsäkring gör att det finns människor som kan vara sjuka. Om man har en anställning vill säga. Om jag hade någon som kunde ta djur och hus, då hade jag kunnat vara sjuk. Nu hade jag inte det, så jag blev inte sjuk. Kunde inte, blev inte. En dag i taget, en sekund i taget ibland. Ångest att vara hemifrån, ångest att vara hemma. Ångest att umgås, ångest att låta bli.

Här och nu. Bara här.

Det gav inget att jobba fortare, för allt var ändå sönder. Så förtvivlad, ensam, naken, utlämnad. För jag orkade inte familj och vänners omsorg. Längst ner på marken, utan möjlighet att ta mig upp.

Jag minns hur jag gav djuren mat i mörkret, i regnet. Halkade på en stock ur den stora stockhögen full av negativ energi. Satte mig riktigt illa på ena benet och det gjorde så fruktansvärt ont. Ensam. Vattnet som rann ur kannan, över mig, istället för i djurens tomma vattenskålar. Hunden skällde på ingenting, ledsen, ensam och understimulerad. Övergiven.

Om jag hade åkt till akuten, om någon var vaken och kunde köra, hade jag antagligen skadat mig ganska mycket. Bandage, sjukskrivning, röntgen..

Om jag ligger kvar, gråter ensam, gör klart och går in, har jag bara slagit mig lite, ingen större skada. En alvedon till. En sjukskrivning innebär ensam med tankarna, så jag är frisk. Väljer ett helt ben.

Så nej, det är inte alls bra.

Jag låter bara bli att berätta att det inte är det.

Då, för ett år sen, hade hoppet börjat lysa igen. Jag fick göra vad jag ville! Och då målade jag kammarn mörkblå. Jag skrev dikter i mörkret när jag inte kunde sova. Den där bubblande ilskan vaknade igen.

Jag hade varit så likgiltig, så länge. Nu darrade mina händer av känslor, alla möjliga känslor. Känslan av att vara osynlig. Osynlig hemma, och borta. Osynlig och ensam. Jag tycker om ensam. Men det blir svårt att bygga en identitet. Man fastnar liksom i tonåren, om man inte har någon förebild, nog nära, att pröva.

Så annorlunda är jag väl inte heller? Eller? Det beror på. Statistiskt sett finns jag ju inte. Bor där jag bor för jag vill, jobbar med.. Inget? Eller?

Nä.

Arbetslös har jag inte varit många dagar, vad andra än kallar det.

Detta skrev jag för ett år sedan.

När allt går till vila. Allt går mot ensamhet, isolering, snö och kyla. Allt stannar av. Allt du skulle göra blev plötsligt så begränsat, inramat.

Det är klart det är lite läskigt, att våga stå själv. Att våga vara själv, att ta ansvar själv. Att bli den man är, fullt ut, utan att be om ursäkt för det. Självklart är det jobbigt.

Det är bättre när man kan skylla på någon. Att inte ta ansvar för att man själv är nöjd med livet. Att låta det vara upp till någon annan att lösa allt, och själv kan man bara säga ja eller nej..

Är det det en prinsessa gör? Får allt serverat? Eller är det så att en prinsessa måste ta tag i sin situation själv, skapa sin egen värld?

Skapa ett eget universum av ingenting. På en jord som går i ide en gång per säsong..

Min kära familj pratar ibland om mig som barn. Jag var ett sånt där barn som bara VAR en prinsessa. Jag skulle BLI prinsessa, när andra skulle bli doktor, polis och brandman. Jag ville bli prinsessa. Var är utbildningen till det?

Jag älskar sagor. Har skrivit ett par själv, typ den här:

http://tomtebolycka.blogg.se/2011/september/sagostund.html

Det kanske var det jag ville göra? Skriva sagor? Problemet var ju bara att mina sagor inte såg ut som andras. Mina prinsessor var inte som andras. Mina prinsessor var starka, arga ledare som liksom var lakrits när andra var sockervadd. En del av dem gifte sig även med andra prinsessor istället för prinsar, och det var inte helt enkelt att berätta. Och jag slutade inte vara prinsessa bara för att jag blev vuxen. Varför skulle jag? Hela skolgången fick man ju höra att man kunde bli vad man ville, att det bara handlade om att tro på sig själv, allt var ju upp till mig.

Nånting var sjukt där. Det där var inget jag kunde ge till barnen. Nä, mina sagor måste förändra de som bestämmer, de vuxna. Vad är jag annars för prinsessa?

Jag minns hur jag låg i soffan hemma hos min första pojkvän och såg på Oprah Winfrey. Jag var väl förkyld eller nått. På tv:n ramlade den ena människan efter den andra in, och sen kom hon. Hon som hade en tiara på sig när hon var hemma och mös i mjukiskläder. Hon som bara VAR en prinsessa och inte godtog att hon var nått annat. Hon var extremt barnslig och bortskämd. Blev försörjd av rika män, fick kläder och presenter av diverse kontakter och blev kringskjutsad i livet, helt försörjd och utan ansvar för något alls. Hon var även helt oförstående inför det faktum att Oprah tyckte att hon behövde växa upp och ta ansvar.

Hur ändrar en statistiskt och medialt obefintlig kvinna från de svenska skogarna världen? Det är extremt barnsligt att tro att man kan göra något sånt när man inte ens finns. Och tror man att man får göra sånt utan att jobba för det (som i kroppsarbete) är man extremt bortskämd. Men vem kan beskylla en prinsessa som inte finns? Ingen. Perfekt.

Och så lyxproblemet. Att ligga i ett badkar av rosenblad och suga i sig mörk choklad ur för mycket förpackning så man inte förstör manikyren. Den bilden. Är den prinsessan jag? Jag insåg efter ett par år att jag tyckte det var vackert, men tomt. En riktig prinsessa bryr sig om varenda rosenblad och chokladböneodlare. Hon ligger inte där och filosoferar när jobb behöver göras. (Ok, kanske ibland, men inte varje dag)

Så ner i leran med mig. Upp på gödselstacken. Slakta och täck manikyren med blod. Skapa insikt, förståelse och ödmjukhet, inför precis allt jag vill förändra. Allt jag vill göra nytt. Allt det som gjorde att just jag fick växa upp.

Det är klart att inte alla pallar den förändringen.

Från rosendoftande chokladprovare till svettig bajsgrävare liksom. Spindlar i salladen och mögel på osten.. Jamen vadå? Jag kommer snart... Ska bara processa skiten.. (haha)..

Jag blir nog aldrig vuxen. Jag blir nog bara olika versioner av mig själv. Den här versionen tänker inte be om ursäkt, inte censurera, inte sluta gå framåt. Inte ge sig, inte böja sig, inte ta skit, inte stanna hemma.

Synd för dig att du hoppade av tåget. För det har redan gått.

Det är så mycket. Jag samlar på så mycket. Dumheter egentligen. Det tar mycket längre tid än ett år att städa upp i skiten. Och jag tänker inte börja i ett visst hörn bara för att det skulle gynna någon annan..

Nä, det är faktiskt min tid nu. Jag bestämmer.

Bokidéer
Klädmönster
Knappar
Gammalt tyg
Prestationsångest
En tuss kaninhår
Tårar
En gammal nagel
Kärleksbrev
Min första skiva
Osynlighet
Första pojkvännens gardiner
Dåligt samvete
En tomte
Gosedjur
Korgar
Besvikelse
Garnstumpar
Gamla kläder
En gammal godis
En trasig strumpa

Den sköna känslan att ha slängt, rensat, ordnat. Allt är värdefullt, för det är mitt. Och nu vet jag var mina skatter är. De är där.

Då. För ett år sedan. Jag fullständigt återupptäckte min högstadiemusik! Det hade pågått ett tag redan. En längtan efter den musiken, den känsla den ger mig.. men jag lyckades inte leva ut den. Men lämnad ensam och trött men kan inte sova innebär lite liknande känsla som då. När jag var fjortis :)

Suede. Oasis. Nirvana. Pearl Jam. Smashing Pumpkins. Pulp. Cast. Blur. Popsicle. Gene. The Wannadies.

Ambivalensen. Ensamheten. Vara här och nu genom ångest och förtvivlan. Stryka sig själv på kinden. Skriva poesi. Prata med okända människor som inte förstår. Lyssna på vänner som behöver prata. Klottra. Gärna på tyg. Invecklade mönster. Symboler bara jag förstår. Psykedelisk mystik och hur mycket känsla som helst.

Det läkte mig. Det och att sova med älskade hunden. Jag valde ett hörn av huset och gjorde det till mitt. Där skulle jag bearbeta. Jag undvek allt annat, levde i en bubbla, jobbade, åt, gav djur mat, sov. Läkte. Långsamt men säkert.

Ligger i kammarn och kan inte sova. Anledningen är att jag är själv. Som vuxen har jag utvecklat någon form av beroende av sovsällskap. Knäppt egentligen.

Då, för ett år sedan, hade jag just lärt mig sova själv. Givetvis var hunden med, men det är hundar här nu också :) jag hade målat om hela sovrummet, för att visa mig själv att jag numera bestämde helt själv.

Jag trodde nog alltid att det var bra att inte ha allt för mycket eget liv när man skulle bygga ett liv med någon. Att det var bra att inte vara för självständig, så man riskerade att "jag" blev viktigare än "vi".

Men där och då hade jag inget val. Dagarna gick och jag behövde en plan. En snabkurs i att vågastå själv, planera själv och vara själv. Mitt i krisen skulle jag vara tvärsäker på min identitet och person.

Det var verkligen inte lätt.

Men det kändes ändå lite roligt! Huset var mitt att inreda. Knäppa hittepå var helt upp till mig. Och jag fick sova ensam.

Ensam med Kiesel.