Tomtebolycka

Ja, har jag inte ältat nog nu? Buhu, buhu vad synd det är om mig. Jag sitter just nu på biblioteket på Umeå Universitet och har det rätt bra. Största bekymret är väl att byxorna är för korta och som alltid längtar jag hem. Hem till min kudde, mina djur och framförallt Max! Ibland känns det här året som gått så kort, men ibland känns det verkligen jättelångt också. Jag vill skynda på processen jag med, inte står här och stampa.

Då, för ett år sedan, såg jag mig om efter nya människor. Inte nödvändigtvis en ny partner, men iallafall någon att bry mig om. Och nog finns det läskiga typer som drar runt där ute. Många singlar verkar springa på alldeles för många av dem och bli både rädda och uppgivna. Det är tråkigt. Jag vill fortfarande hävda att det finns otroligt fina både killar och tjejer där ute, även om man inte ser dem direkt.

Det är väl kanske inte tanken heller; att man ska se dem direkt. Att bli glad igen efter en jobbig separation handlar inte om att träffa en ny person. Någon bättre, smartare, snyggare.. Så lätt kommer man inte undan? Livet är inte så förenklat.

Nej, du måste älta! Du behöver tänka, känna, utvecklas.. Och du behöver fylla ditt liv med människor som hjälper din utveckling framåt. Jag väljer dessutom, att inte på allvar gräva fram och montera ner mina känslor och reaktioner förrän ett år senare. Jag behöver den distansen just nu till allt som hänt. Samtidigt behöver jag leva just nu, och planera för framtiden.

Jag tänker inte älta för alltid. Det är därför jag ältar nu.

Exakt ett år sen idag. Älskade hund.

Att bli älskad. Helst av alla.

Man är den man är. Eller kan man bli vem man vill? Ambivalensen i denna hipster-era jag växt upp i är total.

Jag växte upp och blev en person med erfarenheter och övertygelser. Jag ville bli en person med familj. Jag hade lärt mig att det gällde hitta rätt person, satsa allt, verkligen allt man var, och växa ihop med den personen. Alltså inte bibehålla status quo, utan växa och utvecklas. Tillsammans, nära, intimt. Bli ett.

När det inte höll, tror jag faktiskt inte att det är så enkelt som att jag hittade fel person, även om det är så uppenbart att jag faktiskt hittade fel. Jag tror även att jag hade fel. Jag tror att jag måste bli mer mig själv, för att rätt personer, och rätt partner, ska hitta en bra familjegrund med mig. Jag tror liksom fortfarande att det hade funkat med fel person ändå, om vi bara hade haft rätt i övrigt, båda två! Förstår du?

Det var såhär; för ett år sen kom de där tvivlen igen. Vem är jag? Vad är jag? Var ska jag gå? Vem vill jag bli? Jag är så trött på att tänka så, söka mig själv och vad jag vill när jag egentligen så väl vet. Som om jag var någon postpubertal velig vingelmaja istället för den starka, övertygade, målinriktade kvinna jag faktiskt är.

Jag fick någon idé, en inre bild av mig själv i pickup och hängselbyxor med min stora hund, halmhatt och hönsburar på flaket. Gärna röka pipa (jag som aldrig skulle röka). Bara för att visa tydligare utåt vem jag är. Det hade iochförsig varit kul, men är jag inte för gammal för sånt? Är det inte bara yta? Det blev ingen pickup.

Alla vet ju redan vem jag är. Inklusive jag själv. Nästa gång jag bygger familj kommer jag inte vara lika mycket av ett blankt papper. Jag kommer ha nya erfarenheter, vara mer övertygad om var jag vill på gott och ont. Den som vill finnas i mitt liv, oavsett roll, kommer ha det jag är att förhålla sig till.

Jag är bara här i tusen år. Jag vet var jag kom ifrån och jag vet var jag ska. Det jag bygger är större än du ser och så länge jag bor i ditt hjärta så lever jag. Trots allt kommer jag aldrig att dö, hur trött jag än blir.

Min uppgift är på väg, för nu är jag på rätt väg igen. Jag var bara tvungen göra upp med min familj. Det jag tänkte om familj, allt jag trodde om familj.

En ny tid kommer.

Andas för tyst, låter bli att känna efter hur det känns. Försöker vara här och nu med er, utan krav att det är jag som ska försvara.

Sover som barn, trots att dagen började för länge sen. Och jag vågar inte lämna sängen än. För all tävlan och all närhet som jag känner.

När jag vågar ska jag vinna allt
Utan rädsla att det blåser kallt

När ska jag vakna?
När ska jag flyta ovanpå
Ligger här nakna
Drömmer nattens drömmar så
Ingen ska ha nått att säga,
Det är jag som lever här
När ska jag vakna?
Och känna kärleken växa igen

Nydumpad och lite tragisk. Ratad, bortvald och ersatt. Så kände jag mig för ett år sedan. Inte bara sviken och vilse. Det kändes som att jag behövde visa mig själv hur man har roligt. Men hur i hela friden skulle jag orka med det också?

När jag varit singel tidigare har jag raggat på nätet och hängt på krogen. All tid det bara gick. Det var inte lika enkelt nu för tiden kan man säga.. Alltså, jag har givetvis superkul varenda gång jag går ut och dansar med mina vänner. Jag känner otroligt vackra och roliga människor som gärna dansar med mig hela natten.

Mitt hjärta var inte riktigt där som förr.

Det var inte så enkelt. Djur och hus, hunden och någonstans att sova. Jag kan inte ta sista bussen in till krogen och gå hem. Inte längre. Inte i det liv jag byggt. Dessutom känns det inte lika betydelsefullt längre, vad ska jag ta på mig och viss upp hur snygg jag är i? Har jag äntligen blivit vuxen eller är jag bara tråkig? Eller är det bara livet som kommit emellan?

Jag hade iallafall inte roligt nog ofta. Det var min slutsats. Jag gick med i en gospelkör, Trinity. Jättekul och utvecklande, men jag har ju egentligen för många fritidsintressen, inte för få. Ändå har jag inte nog på nått vis. Jag behöver göra tid och plats åt mig själv att ha roligt. Jag måste planera in det i mitt pressade schema.

Jag behövde något nytt, något fräscht, något annat.

Att dansa rumpan av mig två till tre kvällar i veckan är inte rätt väg till glädje längre.

Frågan var bara hur jag skulle bli glad igen.

Min mormor var en sån där överkvinna. Sju barn och mjölklagård, drev sånggrupper och bönegrupper och skrev brev.. Kom ut med mackor till dem som körde av E4:an som går strax utanför huset där de bodde. Hade perfekta högar på milimetern i linneskåpet. Den typen av kvinna.

När de flyttade till stan spenderade hon tiden på EFS. Mycket i stan på Arkens restaurang, men hennes favoritställe var ändå sommarstället EFS hade på Mobacken. Där älskade hon att vara! Hon bakade bullar och serverade lunch, hon tog hand om sommarjobbare och lägerbarn och hon strök gardiner och planterade blommor. Jag tror hon jobbade hela livet faktiskt.

För exakt ett år sedan fick jag jobb där, på Mobacken som barn- och ungdomskonsulent. Jag kände så tydligt mormors omtanke genom tiden! Tillbaka till en plats jag lekte på som barn.. Det kändes så rätt, att det var just där jag fick jobb när allt var så flytande.. Jag behövde ju mer pengar än vad en halvtid gav.. Istället försvann tiden.. Men det var ju höst, menade jag. Tid att vila från hemmajobb. Tid att tänka och känna efter i allt mitt kaos. Tid att hitta mig själv igen.

Om du får en människa på hjärtat (jämför människa på hjärnan) så ge aldrig upp om den personen. Släpp den aldrig.

En präst sa dessa viktiga ord till mig i ett läge då jag var så besviken på människor som var mina vänner. Jag hade just flyttat till Arvidsjaur och lämnat allt bakom mig. Jag var så in i hjärteroten ledsen. Kvar fanns ju, minst en person på mitt hjärta. Jag behövde lämna, för allt hade gått sönder, men jag hade fortfarande personen på mitt hjärta och jag hade inte gett upp. Än idag har jag inte gett upp, men nu har allt förändrats :)

Du som följt mig och mina tankar de senaste dagarna förstår nog att jag inte tycker att min skilsmässa var ett felaktigt beslut. Jag orkade bara inte ta det så jag överlät det åt andra. I min sorg såg det kanske ut som att jag ville backa tiden. Det ville/vill jag definitivt inte. Beslutet var rätt och det fanns ingen bättre utväg. Saker och ting är bättre för alla nu! Jag önskar människor som marscherat ut ur mitt liv från hjärtat lycka till och känner ingen missunnsamhet. Så har det varit i ett år nu.

Men det finns ändå något jag motsätter mig.

Har du fått en person på ditt hjärta ska du aldrig ge upp. Aldrig.

Det betyder att du har ansvar för den som finns i ditt liv. Du har ansvar att ta hand om dem du möter. Ibland måste man såra, få människor att vakna, vara hänsynslöst ärlig. Men du är skyldig att ta hand om dem du möter. Om du måste såra någon, oavsett hur djupt, måste du se till att personen i fråga står upp efteråt. Se i ögonen, ge en kram. Stötta, hjälp till, finns bara!

Man har faktiskt ingen rätt att såra, att lämna människor med mindre kärlek än de hade när du kom.

Du får faktiskt inte ge upp.

Inte om människan.

Jag kanske har så stor mage för att jag har så mycket magkänsla? Vad tror hälsogurun om den förklaringen?

Jag ser mig som en intuitiv person. En person som känner saker jag inte kan förklara och det jag känner innebär ibland att jag bara måste göra konstiga saker. Plocka upp en liftande främling, lägga en hand på någons rygg, be en bön för någon jag inte känner..

Det är inte alltid det blir rätt, men det gör ingenting. Det är värt det att verka lite konstig, för alla de där gångerna då det jag gjorde betydde allt.

När jag träffade han som nu är mitt ex, sa min magkänsla att ja, ja, ja!! Här är han! Börja bygg! Fort! Så jag gjorde det. Jag byggde och planerade. Inför förlovningen sa min magkänsla, nej, gör det inte. Han älskar inte dig. Inte på riktigt och inte så. Du kan inte ge honom ett barn och det kommer knäcka er.

Ändå var ju allt egentligen bra just då! Hur dumpar man någon man är helt säker på bara för att magen plötsligt ändrat sig? Jag var nyopererad och antog att magkänslan och den påföljande depressionen berodde på den. Omställningen, identitetskrisen, viktnedgången. Allt var egentligen bra. Jag behövde bara ut, bort från stan, gräva i jorden, få ett barn.

Jag byggde vidare och 2012 var jag helt förtvivlad och tvekade på allt. Vad i hela friden ska jag göra? Ska jag skilja mig? Inget är ju fel! Allt ska bli bra.. Snart?

Tre år. Sa magkänslan.

Jag satt i gungstolen och grät hela den hösten.

Sen var det tyst. Jag fick erkänna att jag gjort fel. Trots att jag hittat mitt kall, min väg i arbetslivet så fanns ingen väg framåt.. Jag hade fel, jag skulle ha jobbat som undersköterska från dag 1. Det gick inte odla och stå på marknader som försörjning. Jag hade fel. Det går inte starta företag som konsult inom landsbygdsutveckling. Jag hade fel. Det går inte starta företag över huvud taget, jag hade fel!! Fel, fel, fel!!

Jag tackar från hjärtat till min vän som ställde mig vid en varm, snäll mjölkko och lät mig skura glassmaskin, för utan det hade nog hela livet blivit helt omöjligt.

Men det kommer bli bra. Tre år. Sen släpper det. Tre år, sen lossnar allt. Bara tre år.

Vad tror ni? Ska jag våga lita på magkänslan, även nu?

Som jag skrivit tidigare är jag faktiskt en av de mest målmedvetna personer jag känner. Faktiskt. Många av er kanske känner mig som någon snäll myspystant med lite lätt prestationsångest och för stor mage. Det är inte hela sanningen.

Den här magen.

Tror inte det finns något som skapar så mycket förutfattade meningar som den. Ibland är jag glad att jag har den, som en påminnelse för många att personligheten och drivet hos en människa sitter djupare än du kan se. Såg jag ut som alla andra skulle jag inte ha någon förståelse för många av de menande blickar och underförstådda kommentarer jag får. Dagligen. Tänk om någon kommenterade ditt största misslyckande varje dag. Vad skulle det göra med dig, din självkänsla och din prestationsångest?

Nåväl. Målmedveten var det. Jag vet vad jag vill. Jag ville ha en familj. Jag hade hittat ett förhållande som kändes rätt och målet var den familj jag drömt om. Men jag ville ju starta en familj med en person också. Jag ville att den personens längtan och drömmar skulle få plats, lika stor plats som mina. Och hur gör man det? Personen jag hittat gjorde inte det han ville i livet. Han ville något annat, det sa han varje dag..

Så jag började bygga. Utbildning, hus, äktenskap. Jobb, hushåll, fritid. Hur lägger man upp en ekonomi långsiktigt, och hushållsrutiner?

Och hur i hela fridens namn bygger man ett förhållande med någon som inte vill bygga eller lägga upp planer? Någon som klagar på sin situation konstant men inte vill ha någon plan för hur man går vidare?

Jag visste ju som sagt att han kunde, men att han behövde stöd. Där, precis där, började en maktkamp. En femårig kamp om vem som bestämde vad som skulle göras när, om vems jobb som var viktigast och om vems sanning som skulle vara rådande.

Jag hade förstås kunnat acceptera honom som han var. Ta vardagen som den kom. Fokusera på nuet och sluta drömma. Ja, det kunde jag. Bli ett med honom på hans villkor.

Men inte om jag skulle fortsätta vara jag. Inte om jag skulle stå upp för mig själv och göra det jag är skapt för att göra. Just detta är det få som förstår. Jag dör hellre än slutar vara mitt naiva, drömmande, fantastiska jag. Så har det varit hela mitt liv. Det är på grund av detta jag lever och på grund av att detta begränsas jag ibland blir sjuk. Det är min inre styrka, min glöd och det där som får mina ögon att glittra. Det är det som gör att jag kan älska så många så mycket, bara för att de är som de är.

Men men. Det är klart. Fötterna på jorden. Livet måste inte se ut så som jag byggde det sist. Eller, det får det inte. Det senaste året har jag börjat drömma igen (har du hört så tokigt). Och den här gången tänker jag bygga mitt liv på det jag inte hade sist.

Jag tänker bygga mitt liv med någon som tänker som jag, som har samma värderingar som jag och som vill samma sak som jag. Jag vill bygga ett förhållande, inte ett hem, för jag vill inte sköta mitt hem ensam. Jag kommer att bygga ett förhållande där den jag är och det jag drömmer om är viktigt bara för att det är det. Jag vill leva ett liv som bekräftar mig som person tillsammans med en människa som jag får utveckla. Inte för att jag vill, utan för att hen vill :)

Och om den personen står ut med mig och kan älska mig för den jag faktiskt är, då kanske jag äntligen, äntligen kan bygga en familj igen. Då kanske jag vågar lägga upp planer och bygga långsiktigt..

Och annars, får jag väl göra det själv. Har inga illusioner om prinsar på vita hästar längre.

Att berätta ärligt och utan omskrivningar är svårt. Den sanning jag har nu har antagligen ändrats på det år som gått. Jag har säkert glömt saker, omtolkat saker, lagt till och dragit ifrån. Men det spelar ingen roll. Jag berättar min historia för min skull och den som vill lyssna gör det. Om man har kritik eller andra åsikter om vad som har hänt och inte, får man helt enkelt låta bli att läsa eller acceptera att det som står här, det står här. För det här är faktiskt bara min blogg.

För ett år sedan nu träffade jag en man. Ett år av planering kring lokalhistoriska dagar var förbi och nu var det dags. Och jag som var så trasig.. På något vis hamnade vi i samma bil. Vi pratade och jag insåg snabbt att detta var en person jag tyckte om. Bara för den han var. Jag råkade berätta om skilsmässan. Hans fråga var "men hur står du upp människa?" och det kan man ju fråga sig. Tydligen hade han gått igenom något liknande för nu ganska många år sedan och som han beskrev det var han inte i fas för att anordna något sånt som jag gjorde då. Men vad hade jag för alternativ? Potatisen måste in, slakten måste bli klar, jobb behövde fixas och hunden rastas. Jag har inte haft möjlighet att ligga utslagen på golvet. Helt enkelt.

När jag insåg vem han var, mannen jag öppnat mig för, blev jag lite förskräckt. Han kommer spela rätt stor roll för mig framöver och jag visste inte det. Det blir en nyttig lektion i att hålla mig professionell och neutral utan att tappa mig själv, en lektion jag så väl behöver.

När jag fyllde 20 gick jag igenom min första ålderskris. Hjälp! 20 år är ju jättegammalt! Nu måste jag gifta mig och skaffa barn! Det blev inte så riktigt.. Som tur var! När jag fyllde 25 var jag singel och betydligt mer beslutsam. Nu ville jag ha barn. Inte direkt på dagen, men ändå, börja planera familj. Som 30-åring hade jag ingen kris. Jag var där jag ville och hade allt klart- trodde jag.

Men barnen kom inte. Jag vet inte varför. Jag fick ingen utredning eftersom jag väger för mycket. Att jag gjort en viktoperation på grund av att jag är tidigare bedömd som att jag inte kan lösa min övervikt spelade ingen roll. Att jag antagligen lider av edimetrios och någon mer form av hormonell störning som ger mig smärta och svårigheter att gå ner i vikt, spelar heller ingen roll. Ingen viktnedgång=ingen utredning. Oavsett allt. Jag letade paniskt efter en utväg. Adoption, fosterhem och så vidare.. Inget napp. Fosterhemsplaceringar inom kommunen av små barn är extremt ovanligt fick jag veta. Stor sorg. Ensamhet. Tomhet. Vilsenhet.

Så för ett år sedan, när allt lossnade.. Då hörde de av sig från kommunen.. De hade ett barn, en fosterhemsplacering, av ett litet barn. Jag orkade inte ens gråta. Jag sa som det var och la på. Att jag låg i skiljsmässa, att allt gått sönder och att jag inte hade någon familj att erbjuda.

Jag vet exakt var på vägen jag var. Jag tänker på det varje gång jag passerar.

För första gången på 15 år var jag glad att det aldrig blivit något barn.

Ja menar- hade det blivit ett barn, hade jag älskat det över allt annat. Jag hade gett det barnet allt. Men mina barn slapp se mig just då. De har sluppit det här helvetesåret. De har sluppit se apatin, känslokylan och flyttkaoset. De har sluppit undra om vi har råd med huset och om vi kan ha kvar bilen.

Mina barn ska komma sen. När jag hittat ett bättre liv åt oss.

Det finns så oändligt mycket tid kvar.

Ända sedan jag var barn kan jag minnas känslan att bli buren. Vaggad av föräldrar, gungad i en gunga.. Att få släppa allt och bara hänga, slappna av. Det är min sinnebild av Gud, den stora modern.

Jag har även blivit buren och vaggad som vuxen. Både fysiskt och mentalt. För ett år sedan var ett sånt tillfälle. När allt bara rasade fanns det något som bar. Jag fick jobb, bodelningen ordnade sig till slut och jag fick ha kvar mitt hem.

Jag hade ju liksom börjat tvivla, kommer jag verkligen bli buren? Fotspår i sanden har varit en väldigt viktig bild för mig i hela mitt liv. Men det liv jag kände att jag skulle leva höll ju inte, hur kan jag då lita på att det bär?

När det gällde och det som var fel i mitt liv var borta, då blev jag faktiskt buren. Buren på ett sånt sätt att det inte fanns ett Gud och ett jag, utan bara ett vi.

Jag undrar hur jag ska hitta det, utan att må så som jag gjorde då, för ett år sedan.

För ett år sedan, var jag ändå ganska lättad vid det här laget. Jag menar- jag var ledsen, förtvivlad, sviken, i chock, övergiven, förtvivlad och vilsen.. Men jag var också hoppfull. Faktiskt! Det var så många år med så mycket press. Jag hade kämpat så hårt och så länge och plötsligt bara släppte allt. Jag fick göra vad jag ville och mitt i allt fick jag dessutom två jobb! Ett på Mobackenkyrkan och ett på Björkskolan.. Även om jag jobbade hårt från morgon till kväll så såg jag en framtid och jag hade en plan på ett helt nytt sätt. Det var en fantastisk lättnadskänsla!

Men sen är det ju detta med högtider. Födelsedagar. Advent. Jul. Påsk. Valborg. Midsommar. Allt det andas så mycket familj för mig och ger mig därför ångest flera veckor innan det börjar. Jag vet ju inte vilken familj jag vill ha! Jag har ju mamma, pappa och syskon, och det är jag oändligt glad för när det är dags för dessa högtider. Men min egen familj, mitt hem och att jag inte har någon plan sätts liksom på sin spets under dessa tider.

Hur vill jag leva? Mitt äktenskap byggde jag, efter bästa förmåga, kring det jag lärt mig att en familj är och hur en familj gör. När det inte höll kämpade jag vidare, famlade efter halmstrån (vackra, fantastiska halmstrån som såg tjockare och mer gyllene ut än de var). Jag gav allt jag hade flera gånger och det höll ändå inte! Kan jag ens ha en familj med allt vad det innebär då? Kan jag våga hoppas igen, på att jag kan bygga något hållbart med en annan människa? Kan jag lita på att jag själv håller, ett helt liv, med en annan människa?

Jag kände mig så förtvivlat ensam, samtidigt som jag inte orkade med någon. Dagarna var fulla från morgon till kväll. Jag hade möjlighet att ha en plan men kunde inte komma på någon. Jag visste inte vad jag skulle tro om mig själv och vem jag ville vara. Alla mina kära, kära vänner.. De kände ju den person jag blev snarare än den person jag är. Jag anpassade mig ju efter mitt äktenskap, satte det främst. Plötsligt skulle jag bli mig själv igen. Det var lättare att prata och försöka presentera sig för helt nya personer, som aldrig träffat mig förr.

Det är få som är så målinriktade som mig. Jag är så pass målinriktad att jag har svårt att sätta mål, av rädsla att inte nå dem. Och då menar jag panisk rädsla med inslag av panikartad prestationsångest. Om jag inte har ett mål med det jag gör tappar jag energi och engagemang väldigt fort och när jag ser ett mål är vägen dit allt. Precis allt. Då går jag genom eld, vatten och 37 bedrövelser utan att blinka.

Och det var väl just där min stora smäll tog. Mitt mål var att klara utbildningen som var extremt svår för mig. Sen var målet att skaffa familj. Och så jobb förstås. Kanske främst jobb. Jag ville jobba vidare med det jag hade lärt mig, för enligt mig själv hade jag hittat guld. Svaret på hur alla landsbygds- och glesbygdsområden kunde växa.

När det smällde, smällde alla dörrar igen samtidigt. Hårt. Jag tog mig ingenstans på något plan och efter det har verkligen ingenting kommit gratis. Jag har fått kämpa för mitt liv, varje steg. Utan mål i sikte. Utan att veta vägen. Utan att se varken framåt eller bakåt. Famlande fram, rätt val har inte gått att göra. Många tolkar det som att jag är bortskämd, att inget duger åt mig. Enligt mig själv handlar det om att allt duger åt mig, men jag har en uppgift jag ska utföra. Jag måste bara hitta rätt väg framåt.

En kär vän till mig sa att familj är inget man Det är få som är så målinriktade som mig. Jag är så pass målinriktad att jag har svårt att sätta mål, av rädsla att inte nå dem. Och då menar jag panisk rädsla med inslag av panikartad prestationsångest. Om jag inte har ett mål med det jag gör tappar jag energi och engagemang väldigt fort och när jag ser ett mål är vägen dit allt. Precis allt. Då går jag genom eld, vatten och 37 bedrövelser utan att blinka.

Och det var väl just där min stora smäll tog. Mitt mål var att klara utbildningen som var extremt svår för mig. Sen var målet att skaffa familj. Och så jobb förstås. Kanske främst jobb. Jag ville jobba vidare med det jag hade lärt mig, för enligt mig själv hade jag hittat guld. Svaret på hur alla landsbygds- och glesbygdsområden kunde växa.

När det smällde, smällde alla dörrar igen samtidigt. Hårt. Jag tog mig ingenstans på något plan och efter det har verkligen ingenting kommit gratis. Jag har fått kämpa för mitt liv, varje steg. Utan mål i sikte. Utan att veta vägen. Utan att se varken framåt eller bakåt. Famlande fram, rätt val har inte gått att göra. Många tolkar det som att jag är bortskämd, att inget duger åt mig. Enligt mig själv handlar det om att allt duger åt mig, men jag har en uppgift jag ska utföra. Jag måste bara hitta rätt väg framåt.

En kär vän till mig sa att familj är inget man planerar, utan nått man ramlar över. Den uppfattningen är alltså ganska långt ifrån hur jag tänkte innan skilsmässan. Givetvis förstår jag att jag inte bara kan önska så slår allt in, utan jag måste jobba på det., utan nått man ramlar över. Den uppfattningen är alltså ganska långt ifrån hur jag tänkte innan skilsmässan. Givetvis förstår jag att jag inte bara kan önska så slår allt in, utan jag måste jobba på det. Och jag kan och vill jobba hårt. Men jag måste veta att jag går framåt, mot något.. Att jag inte fortfarande famlar som då, för ett år sen. Jag vill veta att mina val faktiskt bär, veta var jag är på väg, veta att ett år har gått. Ett år mot frihet och självständighet. Ett år åt bara mig.

Jag minns att jag grät. Jag hade lämnat mitt kära Arvidsjaur med heltidsjobb, fin lägenhet och många vänner för att plugga i Umeå. Sett fram emot "nollningen" och att bli student. Men vem brydde sig? Ingen! Nog hittade jag folk att hänga med efter ett tag, men till att börja med var jag så himla vilsen! Hur hittar jag kurslitteraturen? Hur läser jag kurslitteraturen? Var är toaletten? Det var så långt ifrån vad jag förväntade mig!

Jag bodde i bilen, den där första tiden. Pluggade nyinköpt kurslitteratur i bilen. Sov av utmattning i bilen. Blev utskälld av en gubbe för att jag parkerat mig på deras besöksparkering.. Fixade inte första kursen.

Fortsatte med Sociologi istället. Det kanske var bättre? Det var det! Men helt rätt var det inte. Statsvetenskapen däremot. Den var helt rätt! Och vad brinner jag för? Landsbygden. Där hittade jag äntligen hem efter alla år. Som jag funderat "vad jag skulle bli" och nu visste jag. Det var ju detta mitt hjärta ville!

Då var det bara att kunna formulera vad jag vill, så jag kan få hjälp att hitta rätt väg. Forskningsvärlden är inte skonsam kan jag säga. Den funkar som så att du ska sågas vid fotknölarna minst en gång i månaden. Dels för att du ska öka takten och dels för att du ska lära dig stå stadigare. Du lär dig till slut men det är inte lätt. Ska väl inte vara lätt heller tror jag.

Jag pluggade mig helt slut, och sen pluggade jag lite till. Sen hade jag inte annat val än att flytta ut i skogen. Annars hade jag aldrig orkat slutföra..

Sen började nästa kamp. Att få jobba med det jag kunde. Jag letade en väg framåt i varenda skrymsle du kan tänka dig. Inte en enda början till en väg framåt. Det enda jag hittade var mer gratisarbete. Bygga nätverk. Vänta. Jobba med annat.

Men elden försvann inte. Den brinner än.

Egentligen hade det ju börjat så långt tidigare. Innan jag flyttade till Ljusvattnet. Min roll var traditionell i det förhållande jag själv hade byggt. Det är så tråkigt när man känner att man inte får gilla det som hör till den traditionella kvinnorollen, just för att jag är kvinna och en medveten sådan. Jag har koll på könsmaktordningen och jag håller med om att den behöver förändras. Det är bara det att jag gillar surdegsbröd, långkok och hemgjort blåbärsvin. Så då gjorde jag det. Förstås.

"Hade du levt för 100 år sedan hade du inte haft något problem" har man klämkäckt hävdat när jag står och skummar grädden av mjölken och vispar eget smör. Problem hade jag säkerligen haft ändå. Och jag hade inte haft mina utbildningar. Jag hade inte haft något val heller. Typ.

Det är inte så himla enkelt. Att bygga ett hushåll på det sätt jag vill, involvera en till som jag inte vet vad den vill, bygga ett jämställt förhållande i en ojämställd värld och ha åsikter om allt från mödravård till byggnadsvård för man vill ju bygga något hållbart för sina barn.

Det var bara den lilla detaljen att barnen aldrig kom.

Ingen hann äta upp allt surdegsbröd.

Ingen tackade mig för oändliga strömmar av matlådor.

Ingen bryr sig om jag skulle ha fött barn hemma på köksgolvet.

Och ingen bryr sig om att jag manglar lakanen.

Det är inte viktigt. Vi klarar oss utan bullar och kakor. Och det är billigare att köpa kläder. En vävstol tar bara plats. Att handsy kläder är bara dumt. Håller inte.

Inget av kvinnans traditionella områden i hushållet är ekonomiskt försvarbart att hålla på med. Och framförallt klarar vi oss utan dessa områden. Så vi slipper tänka på jämställdhetseländet.

Ingen bryr sig- pyttipanna. Typ.

Jag förstår att det är jobbigt. Du som följer mig varje dag vet att massor har hänt hos mig. Bra saker, hemska saker, vardagliga saker. Det jag bloggat om hände för ett år sedan. Ett helt år av grötfrukostar, naturkatastrofer och brustna hjärtan. Jo, jag vet det och jag förstår faktiskt, på riktigt att det gör ont att läsa. Att påminnas. Att stå still, i smärtan. Se min smärta, utan att kunna göra något, för det hände ju då, för ett helt år sedan!

Ja, för mig tar det ett år. Jag behöver avstånd till allt som har hänt för att orka se på det med någorlunda objektiva ögon. För att kunna skriva utan att gråta. För att kunna bli arg utan att göra något dumt.. Och det är här jag skriver min version, idag. Jag tänker inte lova att du får veta allt, eller att jag kommer skriva varje dag.. Det är som det är och jag lever. Faktiskt.

Jag lever varje dag trots allt.

Jag avslutar med en låt av Ted Gärdestad idag. Han är en låtskrivare som följt mig i min gråt många gånger. Rekomenderas som gråtmusik för att städa ur tjäran ur ett brustet hjärta.

"I den stora sorgens famn
finns små ögonblick av skratt
så som stjärnor tittar fram
ut ur evighetens natt
och i solens första strålar
flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar
tvinna trådar
till en tross
mellan oss..
så vi når varandra

I den hårda tidens brus
finns de skrik som ingen hör
allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör
alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat efter dig
hör du mig
kan vi nå varandra

I den långa vinterns spår
trampas frusna blommor ner
och där ensamheten går
biter kylan alltid mer
ändå har jag aldrig tvekat
mellan mörker eller ljus
för när månens skära bleknat
har allt pekat åt ditt håll
och från mitt håll
kan vi nå varandra"

Det kändes lite så. Jag sökte nya intressen, nya vänner. Gjorde nya planer. Såg mig själv på nya sätt. Började i en gospelkör, Trinity. Inte för att jag behövde fylla min tid, verkligen inte! Utan för att jag behövde komma ifrån allt jag gjort mig själv till på grund av att jag byggde familj. Alla försvarsmurar runt mig själv och min person. Jag orkade inte se mina vänner i ögonen. Inte när de förväntade sig den jag var snarare än den jag är. Särskilt som det var mitt fel att det var just det folk förväntade sig. Särskilt när jag förväntade mig att jag skulle vara den jag inte ville vara längre för att jag ändå inte hade varit lycklig.

Så vad ville jag ha? Vad sökte jag och vem ville jag vara? Hur skulle det bli?

Jag levde dag för dag, timme för timme. Gå upp, ät frukost. Jobba, promenera hunden. Ät lunch. Jobba. Gå med hunden. Åk hem, gräv potatis, elda, laga mat. Tvätta. Gå med hunden. Stirra ut genom fönstret. Sov i gästrummet. Sov. Innan det blir för sent.

Det var så mycket att göra. Jag kunde inte ta beslut. Kände mig så ensam, men orkade inte träffa någon. Ville inte vara den jag var. Ångrade saker jag gjort, längtade efter saker jag ville göra. Orkade inte dela något med någon. Kiesel fanns där. Varje dag, varje natt. Hon låg nära, värmde mig när jag inte orkade elda. Skyddade mig när jag var ledsen. Hindrade mig från att ligga på golvet hela dagen och stirra på luften. Tålmodigt väntade hon i bilen på att jag skulle få lunchrast och hela dagen längtade hon efter kvällspromenad och efterföljande mys i sängen innan vi somnade. Rygg mot mage under täcket.

De som känner mig vet att jag är kristen. Det betyder att jag har en levande relation med en person inte alla ser. Med andra ord får du acceptera att Jesus faktiskt finns eller att jag hallucinerar. Det är liksom de två alternativen. Min relation till kyrkan är inte lika levande tyvärr. Kanske på grund av de svårigheter jag nämnde igår. Jag har ingen att gömma mig bakom där och ska väl inte gömma mig heller..

Iallafall. Ganska snart efter uppbrottet ordnade min syster ett jobb åt mig. Ett jobb i Umeå. Det var tillfälligt, men jag hade bestämt att jag skulle ge mig själv mer tid genom att bo kvar och fortsätta ta hand om hus och djur.. Och då behövde jag minst ett jobb till. Det var så skönt att få göra något. Fylla dagarna och veta vad jag skulle göra. Tråkigt, monotont, läkande jobb.

När jag kom hem ringde telefonen. En som bor i byn ville byta jobb till sitt gamla och undrade om jag kunde ta hennes nuvarande? Jag orkade inte ens reagera över att jag skulle vara lärare i ämnen jag inte kunde. Jag bara sa ja och hoppades att det skulle lösa sig. Jag slapp iallafall byta arbetsplats varje dag i en vikariepool. Det var mina alternativ. Det fick gå. Det blev till slut halvtid på ett ställe där jag fick be, tillsammans med andra, en stund varje dag. Det var så otroligt skönt! Rutinerna, och den där känslan.. Gud bär mig i sin famn! Jag hann bara reagera över att det blev lite pengar på en halvtid, då hade jag ett halvtidsjobb till! På kyrkan där mormor älskade att vara.. Min fina, vackra mormor!

Detta var lyckliga, vackra, soliga, sorgsna och läkande dagar. Upp tidigt, ge djuren, till jobbet, bön och kaffe. Jobba, lunch, promenad med hunden, jobba och så hem. Ge djur igen, hämta ved, elda, göra mat och äta, promenad med hund i stjärneljus och sen sova.

Inte många lediga minuter.. Särskilt inte under slakt och skörd. Men jag kände försiktigt hopp om framtiden. Jag kunde ha drömmar om vad jag ville ha och vad jag ville bli, åtminstone det här första året. Det blev inte som jag tänkte alls, men det gör inget! Jag är en person som behöver tänka och drömma..

Och be till Gud.

Jag var inte lycklig, men jag var iallafall inte ensam. Jag har länge tyckt att det är så svårt att bara titta förbi när jag passerar. Att liksom bara titta in. Därför har jag sett till att bli ihop med sociala personer, som jag kan gömma mig bakom litegrann.. Där den personen tar kontakten och startar samtalet så jan kan komma efter och fylla i. Känna mig för, hur ska jag bete mig? Så folk verkligen tycker om mig? En otroligt tråkig, självförminskande och utmattande vana.

Men jag låg där. Ensam på Angelicas soffa. Stirrade på luften. Fattade inte att det var sant. Han gjorde det. Lämnade mig. Mig! Efter allt jag gjort för honom.. Allt jag stått ut med, allt jag varit tyst om.

Allt gick för fort och jag orkade inte. Kunde inte! Ville rymma, långt bort, men djuren höll mig kvar. Vem skulle ta hand om dem? Min första plan var att sticka, lämna allt. Låta Marcus ta det han ville och slänga allt. Inget var värt nått och jag hade inga drömmar kvar.

Men jag hade djuren. De litade på mig. På att jag kom, varje dag och tog hand om dem. Men på grund av det var jag också fast.

Fast i en kedja jag själv hade byggt.