Tomtebolycka

Jag var väldigt osäker för ett år sedan. Hanterade ångest genom att vara upptagen jämt och inte bli sjuk. Prövade nya saker, nya spel med Max, en ny gospelkör, Trinity. Mer medeltid, mer djur.. Annat att tänka på.

Jag hade känt mig så äcklig, som människa, flera gånger under de senaste åren. Äcklig eftersom jag har det stökigt hemma ibland, äcklig eftersom jag mockade skit både på jobb och hemma. Äcklig som jobbade så svetten sprutade och äcklig för att jag hade mens som fortsatte i fontänformat månadsvis. Äcklig eftersom jag ibland hade en väldig fysisk närhet till mina vänner.. Äcklig för att jag vägde för mycket, trots viktoperation, vägde för mycket för hjälp med både löshud, mens och träning.

Känslan att vara äcklig kommer från en tid jag inte pratar mycket om. På ett sätt känns det som ett misslyckande, ett svek mot mig själv att det fortfarande påverkar mig. Men jag var mobbad under skoltiden. Hela grundskolan, men även en bit in på gymnasiet, även om det inte kunde bli lika omfattande då, när jag gick på en stor skola. Jag kunde försvinna i mängden, vilket var livsfarligt, men funkade ur mobbningssynpunkt.

En del av denna mobbning riktades mot hur äcklig min kropp var. Hur jag liksom var täckt av ett smittande lager av äckel.. Jag som älskar att vara nära. Man fick inte ta i mig, för då smittades man av äcklet. Och det är så konstigt att barns hittepå för så sjukt många år sedan kan påverka och fortsätta göra ont hela livet. Jag har gjort upp med detta tusen gånger och varje gång jag inte lyckas känns det som att jag sviker mig själv. Att jag kanske är äcklig ändå. Att det är mitt fel, när det inte finns någon kvar att skylla på. Barn är barn och kan inte ta ansvar för mina känslor. Så det måste jag göra.

Så hur gör man med känslor, när man tar ansvar för dem? Jo, man börjar se dem som något annat. Det var ju det jag gjorde från början. Jag började tolka det, att någon inte ville stå bredvid mig till exempel som att jag var äcklig. Istället kan jag tolka det som att jag är för varm till exempel. Jag kanske inte luktar illa, eller har mensfläckar på kläderna.. Personen kanske bara hade nått att säga till någon annan.. Antagligen går varje situation tolka på tusen fler sätt, än vad jag gör.

Och jag tror faktiskt även att detta hjälpte mig då, för mer än ett år sedan.. När jag blev så sviken av människor som jag hade nära. Jag visste hur man gjorde när man ändrade på känslorna. Att man kan välja att se svartsjuka som något annat. Man kan välja att se ett svek som något annat, man kan använda ord, för sig själv, som innebär att jag bara får en del av skulden, eller ingen skuld!

Svartsjuka kan alltså lika gärna vara problem med tillit, rädd att förlora någon som är viktig eller ren missunnsamhet som det kan vara behov av upprättelse, ägande eller mer passion. Poängen är att du äger dina känslor själv. Även om du inte äger historien kring hur du hanterat dem förr.

Jag kunde ha tänkt att barn som måste säga att andra barn är äckliga för att känna sig värdefulla har levt i en väldigt liten bubbla och inte släppt in mycket nytt. Det äckliga, konstiga, jag var var ju erfarenhet och andra sätt att leva, tänka och värdera.. Människor är rädda för oliktänkande. När de märker att jag tänker olika utmanar jag deras norm om vitt och fräscht, och då säger de de ord jag har tolkat som att jag är äcklig. Men deras äckel är deras känsla. Det är de som sätter upp murar mot andra sätt att tänka.

Jag lever bara mitt liv.

Det enda liv jag kan leva.

Det var så läskigt och samtidigt så läkande.. Att ha någon där som ville hålla om mig och visa mig nya världar. Någon som tänkte på mig, såg mig, bekräftade mig. Någon som hjälpte mig med hunden när jag hade heldagar på jobbet. Någon att dricka kaffe med sena kvällar och någon som fick mig att somna med ett leende på läpparna. Någon som tyckte mitt hus var ett slott och att min dröm var fantastisk.

Julen. Denna högtid som alltid varit så viktig för mig att jag har satsat allt och ändå gråtit när jag varit där. Helgen då allt ställts på sin spets. Lycklig familj. Ja, men jag kunde ju inte vakna med min familj, för jag byggde en ny familj. Men den nya rämnade så långsamt och hjärtskärande.. I fjol var födelsedag, julhelg och påsk något jag tog mig igenom. Jag hade det jättebra, men inom mig var jag förtvivlad. Min familj. Kommer den någonsin? När kommer mina barn?

Högtiderna är värst för alla utan familj, alla i kris, alla som inte är där de vill. Det vet jag nu.

Iår vågar jag fira jul igen.

För mer än ett år sedan hade jag kommit till en insikt. Den var allt annat än lätt och jag förstod att den skulle förändra min person i grunden. Sen kom skilsmässan och bromsade upp förändringen så pass att jag för ett år sedan hade glömt den, min viktiga insikt. Jag orkade inte se den längre, men den fanns ju ändå. Ibland glimtade den förbi som ett smärtsamt minne. En vacker solnedgång vid en liten tjärn på väg hem från Emmas bröllop. Jag har stannat där ett par gånger för att minnas känslan. Kärleken till mig själv, till mina vänner, till Gud och naturen. Allt det trots att jag inte bekräftades av han som jag tyckte skulle bekräfta mig. Han var stängd och tyst som en mussla. Ruvade på en hemlighet som skulle slita sönder hela vår verklighet. Men jag kände kärlek ändå, i min viktiga insikt. Utan bekräftelse. En aha-upplevelse! Det var inte hans uppgift att bekräfta mig! Han hade ett eget liv att leva, oavsett om vi var ett par eller inte. Där hade han faktiskt rätt. Man måste leva sitt eget liv också.

Jag är hon som ska göra det omöjliga. Hon som alla ska förvånas över. Jag ska uträtta stordåd, varje sekund av mitt liv. Om jag inte uträttar stordåd varje sekund i mitt liv känner jag ett starkt behov att övertyga dem som står mig närmast att ändå visa mig att jag uträttar stordåd varje sekund. För det är läskigt att ha människor för nära. När som helst kan de se att jag är en bluff. Jag uträttar nämligen inte stordåd varje sekund. Men berätta inte det för någon. För på riktigt litar jag på väldigt få.

Dåliga, svaga människa. Dåligt självförtroende, dålig självkänsla. Så himla patetisk! Så säger jag till mig själv och när jag berättar det känner jag mig naken. Men nu har jag sagt det. Klätt av mig naken inför er alla som läser. Jag har dålig självkänsla. Där! Jag sa det! Och vet du vad? Jag tänker inte vara rädd längre. Jag bestämde det för mer än ett år sedan. Jag ska inte vara rädd och jag ska visa er min diamant. Den jag hela tiden haft men inte kunnat visa. Den ska ni få se. Och vill du inte se, så låt bli! Diamanten finns där, jag vet det. Du behöver inte se den, inte bekräfta den. För jag ska inte vara rädd längre. Jag väljer kärlek framför rädsla.

Inte är det lätt. Väger för mycket gör jag, trots viktoperation. Fetma är nog en av de mest skuldpåläggande sjukdomarna. Det är mitt fel. Dålig karaktär, dålig människa utan självkontroll. Jag tror nog att det ändå är det värsta. Så mycket smärta och andra dumheter som binder mig till jorden när jag ska flyga. Något så dumt som för många kilon. Patetiskt som sagt. Kan jag inte bara äta bättre? Börja träna? Kanske ta en promenad om dagen?

Tror du, att jag med min läkarskräck, skulle lägga mig på operationsbordet om jag inte var hundra procent övertygad om att det var min enda chans att överleva? Det var inte en mindre jeansstorlek jag ville ha. Jag ville överleva. Min övervikt är ett missbruk och en sjukdom, och styrkan som kan hjälpa mig förändra ligger i om jag lyckas fortsätta nämna den vid namn. Om jag lyckas ta en sekund i taget och förändra hur jag tänker mina tankar. Den här sekunden är bra. Jag är bra. Jag strålar. Inte på din bekostnad utan från min diamant, den jag har inuti.

Trots att så många vill säga att det är en livsstilsjukdom som handlar om en klädstorlek eller jämför med metoder där folk tappar tio kilo på en månad, pratar i all välmening om att jag behöver röra på mig så måste jag nämna min sjukdom vid sitt namn. Sjukdom. Missbruk. Prestationsångest. Det är det det är och inget annat.

Ingen kur kan hjälpa mig. Jag behöver komma till insikt och jag behöver jobba med den. Längre in i hjärtat än många vågar se. Där behöver jag jobba. Skitläskigt.

Insikten är att jag inte behöver en spegel som bekräftar mig. Ingen som hjälper mig med allt och lever mitt liv åt mig. Jag behöver bara mig. Behöver lita på mig själv. Jag kan ju!

De som finns i mitt liv ska få finnas där på egna villkor. Med sina liv, styrkor och svagheter. Ingen ska behöva bekräfta mig.

Det är bara jag som kan leva mitt liv. En fabulous sekund i taget.

Kakor!!

Det var som att världen fick färg igen. Som att tandläkarbedövnibgen släppte. Jag var fri. På gott och ont. Inga måsten, helt egna ben.

Jag återerövrade mitt hus rum för rum. Jag behövde liksom städa ur, göra om, ställa in, tänka om. Medvetet hitta en ny mening med rummen. Men det rummet jag tog över först är fortfarande inte klart. Det är som att ångesten är kvar där inne. Som att skulden bor där, anklagan bor där. Mitt fel, bara mina saker som alltid är i vägen. Belamrat, rörigt.. min sak att lösa, att städa, att sortera.

Det kommer ta många år att städa bort de år som gått och ersätta med något annat. Jag bestämmer vilken ordning jag tar rummen. Jag som lovade göra mer än det som var mitt. Detta ska bli min tid. Det är min tur nu.

Jag kunde ju inte tro det. Att det kunde gå till såhär.. Att jag faktiskt hade en mage som pirrade. Jag var ju fortfarande osäker på om jag faktiskt överlevt? Hur kan det vara så att man ramlar över en person som är precis det man behöver, precis just då? När man slutat hoppas och drömmarna tagit slut.. När man är helt och hållet nollställd. Händer det då?

Jag hade total panik över julen. Total panik över insikten att jag var kär. Men jobbet och hunden höll mig på fötter. Jag var tvungen fortsätta ta en dag i taget, även om jag inte vågade erkänna för någon, inklusive mig själv, att jag hade en pojkvän.

Idag vill jag att du som undrar vad som hände för ett år sedan går tillbaka. Gå tillbaka till den 1 september här i bloggen. Se in i mina ögon, hur tomma de är.. Hur förtvivlad jag var.. Och så ser du på bilden nedan. Fortfarande inte helt mig själv, men någon nytt är på väg. En ny gnista!

Närhet. Stöd. Ett jobb jag gillade. Stjärnor på min svarta himmel. Även om jag fortfarande är jättejättetrött.

Ibland tycker jag lite synd om honom.. Den här karln som kom in i mitt liv mitt i allt. Han är så fin, och jag var ett personifierat kaos, utsvulten på närhet och vardagshjälp.

Jag försöker tänka att han ändå har kommit flera steg närmre sin självhushållardröm genom att träffa mig. Att jag kanske är bra för honom också, trots allt.

För det är klart att mycket blev lättare när han kom. Även om jag fortfarande behövde lösa allt inom mej, helt själv. Jag hade varken tid eller ork att lära känna någon ny, jag bara gjorde det ändå.

Plötsligt hände det. Jag hade roligt igen! Jag var glad, prövade nya saker.. Forfarande hade jag så mycket att jobba med, det har jag fortfarande. Men det var så skönt att äntligen få ha roligt!

Därför är jag tacksam över den där försiktiga handen i min, för ett år sedan.

I torsdags var det ett år sedan. Jag stod i en okänd lägenhet och Kiesel hade hårat ner hela köket. Jag tyckte jag luktade lite svett. Magen pirrade och jag åkte hem. För mycket, för tidigt. Jag kunde inte, orkade inte, vågade inte.. Kände mig så trasig.

Några dagar senare kom han till mig. Fisken blev bra, men vinet var kanske inte helt matchat.. Otroligt stjärnljus natt med norrsken. Klar och kall. Stjärnor som föll och föll. Svart skog som bäddade in oss. Ljusa stjärnor gjorde skogen svartare och vi snubblade över hundarna. Fnittrade. Mitt hus var ett slott sa du. Inred kammaren som garderoben i Narnia sa du.

Som om jag väntat på dig i så många fler år än vad som var möjligt. Som om Gud ville ge mig en aladdin-ask. Inte för att jag inte klarar mig utan choklad, utan för att allt blir lite bättre med choklad. Och för att om man får en ask choklad, bara sådär, så har man som regel gjort något bra enligt den som ger.

Och jag behövde verkligen en kram.