Att ställa sig upp

När hela livets plågoandar, alla man någonsin mött, skriker ikapp är det inte lätt att lyssna till förnuftet. Ett enda långt Vad var det jag sa? Ekar oändligt i hjärnan. Inte är det så lätt att bestyämma sig då. Jag hade kämpat, till sista droppen och det betydde att det inte fanns något kvar. Jag var tom.
 
Men det är inte det det handlar om.
 
Det är inte det som är viktigt i längden.
 
Det handlar inte om att lyckade människor aldrig ramlar. Det är inte endast förlorare som ligger ensamma ute i regnet och funderar på om man skulle ligga kvar. Poängen är inte att jag ramlade, eller vems fel det var.
 
Poängen är att jag ställde mig upp. Trots att jag grät, trots att jag hade ont. Jag ställe mig upp och jag haltade mig vidare.
 
Nu gör det inte så ont längre. För ett år sedan vågade jag äntligen gå ut med det på facebook: Jag var inte singel längre! Nu hade jag ju inte varit det på ett tag, men jag behövde ta saker och ting i väldigt lugn takt. Så mycket gjorde så ont. Men jag hade Max, ett jobb jag tyckte om och jag fick ändå allt att gå ihop. Även om det var svårty med djuren så löste vi det. Jag och Max tillsammans. Vi såg det stora i det lilla, kläckte fram kycklingar och såg liv växa. 
 
Som om inget hade hänt.
 
Som om jag inte var trasig, värdelös, bitter, lämnad, övergiven. Som om jag var hel, glad, rik och sprudlande. Jag bestämde att jag skulle vara det och då blev jag helt enkelt det. Jag gav mig utrymme att sörja förstås. Kände noga alla känslor fullt ut. Saknaden, kärleken, svartsjukan, bitterheten. Jag stor upprätt, föll, reste mig, föll, reste mig igen. Och jag vann.
 
Det handlar inte om hur många gånger jag föll, den handlar om att jag hela tiden reser mig upp.

Livsnyckeln

En nyckel för mig att ta mig framåt har varit att välja att utvecklas. Att vägra vara bitter. Att stå ut i smärtan och att våga bli större. Det är först nu jag kan testa om det håller. Det är först nu jag ser effekterna av att jag vågade förändring och framtid, istället för att envist se bakåt och önska mig längre ditåt. Ofta är det nog så, att man behöver stanna upp för att bearbeta. Man behöver se bakåt, utvärdera, älta. Men man måste sträva framåt. Jag har bestämt att jag ska bli lycklig nu.
 
Istället för att vara svartsjuk väljer jag kärlek. Det är inte ett dugg enkelt. Men jag väljer att vara glad för andras skull istället för att vara missunnsam. Det tar energi ibland. Tankekraft och vilja. Men det tar mycket mindre energi än bitterhet. Jag väljer kärlek. Kärlek till mig själv, till min familj och de som är nära. Jag valde att begränsa mitt umgänge eftersom jag prioriterade att ge mig själv utrymme att växa. Helt egoistiskt valde jag att inte vara beroende, inte ens av de människor jag behövde.
 
Istället för bakåt väljer jag framåt. Tankarna ville så gärna fastna långa stunder i det som varit för ett år sedan. Tänk om jag gjort det, tänk om jag sa så, tänk om bara det hade funkat.. Ja, ni som har läst mina inlägg vet vad jag menar. Det är lätt att älta och helt naturligt att göra det tror jag när all trygghet man hade blåser bort i en höststorm. En höststorm efter en historiskt kall sommar. Jag väljer som sagt framåt. Att bita i det sura äpplet och ta ett jobb jag inte orkade med. Att ta en dag i taget. Att skriva långa listor över ekonomi och framtidsplaner för bara mig. Att börja skriva för hand när jag inte förstår elektroniken eftersom hjärnan håller på att stänga ner, funktion efter funktion, raka spåret in i väggen. Jag hade inte tid med väggen. Den var inte en möjlighet. Jag såg den närma sig centimeter för centimeter, men jag vågade titta. Öppna ögon. En varm hand i min. Då kunde jag vända.
 
Istället för ensamhet väljer jag gemenskap. Jag hade svårt att ta kontakt med mina vänner, men det hade jag haft ett tag. För hur svarar man på frågan hur det är? När allt är så skit att man inte orkar ta tag i det för man tror att det bara finns en väg och det är framåt. Men jag valde gemenskap. Jag valde dock en hel del ny gemenskap. Det var långt ifrån personligt gentemot tidigare gemenskap. Det var däremot personligt genetemot mig själv. Jag behövde ett steg bakåt och bli mig själv igen innan jag klev fram. Jag hittade ju även en ny person som kom att bli viktigare för mig än vad jag trodde var möjligt för ett år sedan. Jag valde att våga. Valde att riskera det lilla jag hade kvar.
 
Och jag vann massor.
 
Verkligen massor.

Livscykeln

Jag har många gånger tänkt att mitt liv kan indelas i 7-årscykler. För ett år sedan, började en ny cykel. Jag undrar fortfarande vad den ska innehålla när den inte kommer innehålla något av det jag trodde.
 
Varje 7-årscykel för mig har varit en milstolpe. Ett omvälvande. Inte så att en fruktansvärd kris inträffar varje skede utan på så sätt att allt liksom förändras. Precis allt. bra saker händer, dåliga saker händer. Det är livet, det funkar så. Jag såg en så fin film för ett tag sedan, Insidan ut, en disneyfilm. Har du inte sett den, gör det! Omgående! Den var fantastisk på att beskriva just detta. Hur man går in i en kris när allt rullar på och hur minnen rullar iväg som glaskulor och krossas när krisen är ett faktum. Sen visar den hur man går vidare, fast på insidan. Hur allt är förändrat efteråt. Inte bättre, men bra. Mer. Du blev större och äldre. Faktiskt är det det som har hänt.
 
Jag blev större. Jag blev mer.
 
Därför vet jag att framtiden bär på något stort. Lika omvälvande som skolstarten, tonåren och när jag började gräva i jorden. Där vi jobbar, där händer det saker.
 
Och jag undrar vad som ska hända nu.

Tiden för vila och eftertanke

Så, för ett år sedan firade jag Max födelsedag. Lärde känna honom, hans familj och hans vänner. Lärde mig nya saker, bland annat flera spel. För första gången på länge var någon genuint intresserad av hela mig! Hur jag tänkte och mina drömmar och så mycket intresserad var han dessutom att han ville leva i dem. Många gånger trodde jag att att det inte var på riktigt, att han skulle gå när han fått det han ville ha, att han nog inte orkade med mig, att jag nog inte orkade med honom..
 
Men vi pysslade om varandra. Lyssnade på varandra, lärde varandra nya saker. Och så denna nya trygghet. Att stå på egna ben, utan att vara beroende av någons bekräftelse. Utan krav på att behöva komma överens. Denna frihet som gjorde det lättare att andas. Men också oron över den kära, kära hunden. Vissa dagar kunde hon ju vara med Max. Men kalla dagar när hon inte kunde vara på kontoret var svåra dagar. Jag tog pauser och promenader för att hon inte skulle frysa eller ha tråkigt. Men jag hade en envis inflammation i hälen som inte gav sig.. Och jag var så trött. Det är jag alltid den här tiden. Vilotiden mellan höst och vår. Mellan jul och påsk. Fasta och reflektion.
 
Och det här med att lära känna någon ny. Ibland vill man ju sova borta! Grannarna fick hjälpa mig mycket med tillsyn och vatten till djuren. Hela denna jobbiga tid har de varit totalt ovärderliga. Det är fantastiskt vilken tur man kan ha, när man flyttar till sitt hem.
 
Trots att allt annat hade rämnat.

Borde, borde inte...

Jag har svårt att fokusera. Siter och jobbar inför mitt oppositionsseminarium, men jag tänker på allt annat hela tiden. Kranen som droppar, flaskorna som står omärkta, hunden som gnäller och disken som behöver diskas..
 
Och jag tänker på hur det var för ett år sedan.
 
Max verkade ju vilja stanna ändå trots allt. Han passade så bra in i mitt liv och fick mig våga pröva nya saker. Lagom till jullovet avslutade jag mitt ena vikariat och fick därefter fokusera på det andra. Jag tyckte det var skönt, för jag trivdes så bra med att planera min egen tid och min egen verksamhet. Precis som när jag jobbade åt Arvidsjaurs församling, då fick jag också jobba på samma sätt. Även då brann jag för förändring och utveckling. Den elden tog mig till universitetet och in i ett förhållande och ett äktenskap, den gången. 
 
...
 
Nä, så långt tänkte jag inte för ett år sedan. Jag tänkte att saker höll på att bli bättre. Att saker höll på att lösa sig och att jag inte var ensam. Det kändes bra. Max tyckte att mina intressen och mina självhushållardrömmar var intressanta och han ville lära sig mer. Därför pratade vi tidigt om att han skulle bli min inneboende. Vi fick pausa och känna varandra på pulsen ett tag när alla känslorna kom. Pirret i magen, på tok för tidigt. Längtan, på tok för mycket.. Många, motstridiga känslor.
 
Vi fick vänta ut dem och se vad som fanns på andra sidan helt enkelt.

Botten nådd och jag överlevde

Glöm inte att det jag skriver här är ett år gamla känslor. Om jag upplevde dem just nu skulle jag inte orka skriva om dem, inte orka erkänna att jag kände dem. Det har ju varit så de senaste åren. Jag har suttit här vid min blogg med hundra ord att skriva men utan förmåga att formulera mig tillräckligt för ett inlägg. Den här bloggen blev en evig grå höst av jobbiga känslor jag inte kunde uttrycka.
 
Förra julen var fruktansvärd. Om du känner någon som fått genomgå traumatiska förändringar i sin familj av något slag, se till att stötta den personen kring högtiderna första året! Jag lyssnade på Coldplays Still waiting for the snow to fall och grät. Satt med stora svarta ögon och åt gröt som smakade papper. Grjorde ett halvfärdigt pepparkakshus med Max som rasade, men var bedårande ändå. Han tog mig genom julen. Följde mig, höll min hand, väntade. Tålmodigt och samtidigt så sprudlande glad när jag log.
 
Jag överlevde julen och till nyår packade vi oss till Arvidsjaur. Detta ställe på jorden som jag har ett sånt hjärta för. Det kändes bra att visa Max allt det, att bli nerbrottad i snön, att mysa med vännerna i soffan.
 
Och med det nya året 2016 kom vändningen. Min önskan för detta år var att jag skulle få bli glad och att jag skulle få roligt. Jag visste även, för första gången på väldigt länge att jag kunde tro på att min önskan kunde slå in. För första gången på flera år kände jag livet vända under mina händer.
 
Jag styr. Mina händer. Min vilja.
 
Äntligen!
 
 

Att känna sig äcklig.

Jag var väldigt osäker för ett år sedan. Hanterade ångest genom att vara upptagen jämt och inte bli sjuk. Prövade nya saker, nya spel med Max, en ny gospelkör, Trinity. Mer medeltid, mer djur.. Annat att tänka på.

Jag hade känt mig så äcklig, som människa, flera gånger under de senaste åren. Äcklig eftersom jag har det stökigt hemma ibland, äcklig eftersom jag mockade skit både på jobb och hemma. Äcklig som jobbade så svetten sprutade och äcklig för att jag hade mens som fortsatte i fontänformat månadsvis. Äcklig eftersom jag ibland hade en väldig fysisk närhet till mina vänner.. Äcklig för att jag vägde för mycket, trots viktoperation, vägde för mycket för hjälp med både löshud, mens och träning.

Känslan att vara äcklig kommer från en tid jag inte pratar mycket om. På ett sätt känns det som ett misslyckande, ett svek mot mig själv att det fortfarande påverkar mig. Men jag var mobbad under skoltiden. Hela grundskolan, men även en bit in på gymnasiet, även om det inte kunde bli lika omfattande då, när jag gick på en stor skola. Jag kunde försvinna i mängden, vilket var livsfarligt, men funkade ur mobbningssynpunkt.

En del av denna mobbning riktades mot hur äcklig min kropp var. Hur jag liksom var täckt av ett smittande lager av äckel.. Jag som älskar att vara nära. Man fick inte ta i mig, för då smittades man av äcklet. Och det är så konstigt att barns hittepå för så sjukt många år sedan kan påverka och fortsätta göra ont hela livet. Jag har gjort upp med detta tusen gånger och varje gång jag inte lyckas känns det som att jag sviker mig själv. Att jag kanske är äcklig ändå. Att det är mitt fel, när det inte finns någon kvar att skylla på. Barn är barn och kan inte ta ansvar för mina känslor. Så det måste jag göra.

Så hur gör man med känslor, när man tar ansvar för dem? Jo, man börjar se dem som något annat. Det var ju det jag gjorde från början. Jag började tolka det, att någon inte ville stå bredvid mig till exempel som att jag var äcklig. Istället kan jag tolka det som att jag är för varm till exempel. Jag kanske inte luktar illa, eller har mensfläckar på kläderna.. Personen kanske bara hade nått att säga till någon annan.. Antagligen går varje situation tolka på tusen fler sätt, än vad jag gör.

Och jag tror faktiskt även att detta hjälpte mig då, för mer än ett år sedan.. När jag blev så sviken av människor som jag hade nära. Jag visste hur man gjorde när man ändrade på känslorna. Att man kan välja att se svartsjuka som något annat. Man kan välja att se ett svek som något annat, man kan använda ord, för sig själv, som innebär att jag bara får en del av skulden, eller ingen skuld!

Svartsjuka kan alltså lika gärna vara problem med tillit, rädd att förlora någon som är viktig eller ren missunnsamhet som det kan vara behov av upprättelse, ägande eller mer passion. Poängen är att du äger dina känslor själv. Även om du inte äger historien kring hur du hanterat dem förr.

Jag kunde ha tänkt att barn som måste säga att andra barn är äckliga för att känna sig värdefulla har levt i en väldigt liten bubbla och inte släppt in mycket nytt. Det äckliga, konstiga, jag var var ju erfarenhet och andra sätt att leva, tänka och värdera.. Människor är rädda för oliktänkande. När de märker att jag tänker olika utmanar jag deras norm om vitt och fräscht, och då säger de de ord jag har tolkat som att jag är äcklig. Men deras äckel är deras känsla. Det är de som sätter upp murar mot andra sätt att tänka.

Jag lever bara mitt liv.

Det enda liv jag kan leva.


Hjärtat slår dubbelslag

Det var så läskigt och samtidigt så läkande.. Att ha någon där som ville hålla om mig och visa mig nya världar. Någon som tänkte på mig, såg mig, bekräftade mig. Någon som hjälpte mig med hunden när jag hade heldagar på jobbet. Någon att dricka kaffe med sena kvällar och någon som fick mig att somna med ett leende på läpparna. Någon som tyckte mitt hus var ett slott och att min dröm var fantastisk.

Julen. Denna högtid som alltid varit så viktig för mig att jag har satsat allt och ändå gråtit när jag varit där. Helgen då allt ställts på sin spets. Lycklig familj. Ja, men jag kunde ju inte vakna med min familj, för jag byggde en ny familj. Men den nya rämnade så långsamt och hjärtskärande.. I fjol var födelsedag, julhelg och påsk något jag tog mig igenom. Jag hade det jättebra, men inom mig var jag förtvivlad. Min familj. Kommer den någonsin? När kommer mina barn?

Högtiderna är värst för alla utan familj, alla i kris, alla som inte är där de vill. Det vet jag nu.

Iår vågar jag fira jul igen.


Se mig

För mer än ett år sedan hade jag kommit till en insikt. Den var allt annat än lätt och jag förstod att den skulle förändra min person i grunden. Sen kom skilsmässan och bromsade upp förändringen så pass att jag för ett år sedan hade glömt den, min viktiga insikt. Jag orkade inte se den längre, men den fanns ju ändå. Ibland glimtade den förbi som ett smärtsamt minne. En vacker solnedgång vid en liten tjärn på väg hem från Emmas bröllop. Jag har stannat där ett par gånger för att minnas känslan. Kärleken till mig själv, till mina vänner, till Gud och naturen. Allt det trots att jag inte bekräftades av han som jag tyckte skulle bekräfta mig. Han var stängd och tyst som en mussla. Ruvade på en hemlighet som skulle slita sönder hela vår verklighet. Men jag kände kärlek ändå, i min viktiga insikt. Utan bekräftelse. En aha-upplevelse! Det var inte hans uppgift att bekräfta mig! Han hade ett eget liv att leva, oavsett om vi var ett par eller inte. Där hade han faktiskt rätt. Man måste leva sitt eget liv också.

Jag är hon som ska göra det omöjliga. Hon som alla ska förvånas över. Jag ska uträtta stordåd, varje sekund av mitt liv. Om jag inte uträttar stordåd varje sekund i mitt liv känner jag ett starkt behov att övertyga dem som står mig närmast att ändå visa mig att jag uträttar stordåd varje sekund. För det är läskigt att ha människor för nära. När som helst kan de se att jag är en bluff. Jag uträttar nämligen inte stordåd varje sekund. Men berätta inte det för någon. För på riktigt litar jag på väldigt få.

Dåliga, svaga människa. Dåligt självförtroende, dålig självkänsla. Så himla patetisk! Så säger jag till mig själv och när jag berättar det känner jag mig naken. Men nu har jag sagt det. Klätt av mig naken inför er alla som läser. Jag har dålig självkänsla. Där! Jag sa det! Och vet du vad? Jag tänker inte vara rädd längre. Jag bestämde det för mer än ett år sedan. Jag ska inte vara rädd och jag ska visa er min diamant. Den jag hela tiden haft men inte kunnat visa. Den ska ni få se. Och vill du inte se, så låt bli! Diamanten finns där, jag vet det. Du behöver inte se den, inte bekräfta den. För jag ska inte vara rädd längre. Jag väljer kärlek framför rädsla.

Inte är det lätt. Väger för mycket gör jag, trots viktoperation. Fetma är nog en av de mest skuldpåläggande sjukdomarna. Det är mitt fel. Dålig karaktär, dålig människa utan självkontroll. Jag tror nog att det ändå är det värsta. Så mycket smärta och andra dumheter som binder mig till jorden när jag ska flyga. Något så dumt som för många kilon. Patetiskt som sagt. Kan jag inte bara äta bättre? Börja träna? Kanske ta en promenad om dagen?

Tror du, att jag med min läkarskräck, skulle lägga mig på operationsbordet om jag inte var hundra procent övertygad om att det var min enda chans att överleva? Det var inte en mindre jeansstorlek jag ville ha. Jag ville överleva. Min övervikt är ett missbruk och en sjukdom, och styrkan som kan hjälpa mig förändra ligger i om jag lyckas fortsätta nämna den vid namn. Om jag lyckas ta en sekund i taget och förändra hur jag tänker mina tankar. Den här sekunden är bra. Jag är bra. Jag strålar. Inte på din bekostnad utan från min diamant, den jag har inuti.

Trots att så många vill säga att det är en livsstilsjukdom som handlar om en klädstorlek eller jämför med metoder där folk tappar tio kilo på en månad, pratar i all välmening om att jag behöver röra på mig så måste jag nämna min sjukdom vid sitt namn. Sjukdom. Missbruk. Prestationsångest. Det är det det är och inget annat.

Ingen kur kan hjälpa mig. Jag behöver komma till insikt och jag behöver jobba med den. Längre in i hjärtat än många vågar se. Där behöver jag jobba. Skitläskigt.

Insikten är att jag inte behöver en spegel som bekräftar mig. Ingen som hjälper mig med allt och lever mitt liv åt mig. Jag behöver bara mig. Behöver lita på mig själv. Jag kan ju!

De som finns i mitt liv ska få finnas där på egna villkor. Med sina liv, styrkor och svagheter. Ingen ska behöva bekräfta mig.

Det är bara jag som kan leva mitt liv. En fabulous sekund i taget.

Kakor!!


Mellan hopp och förtvivlan

Det var som att världen fick färg igen. Som att tandläkarbedövnibgen släppte. Jag var fri. På gott och ont. Inga måsten, helt egna ben.

Jag återerövrade mitt hus rum för rum. Jag behövde liksom städa ur, göra om, ställa in, tänka om. Medvetet hitta en ny mening med rummen. Men det rummet jag tog över först är fortfarande inte klart. Det är som att ångesten är kvar där inne. Som att skulden bor där, anklagan bor där. Mitt fel, bara mina saker som alltid är i vägen. Belamrat, rörigt.. min sak att lösa, att städa, att sortera.

Det kommer ta många år att städa bort de år som gått och ersätta med något annat. Jag bestämmer vilken ordning jag tar rummen. Jag som lovade göra mer än det som var mitt. Detta ska bli min tid. Det är min tur nu.


Att bygga en tomtebolycka

Idag är det sju år sedan jag la ett bud på mitt hus. Jag minns det så väl. Jag hade längtat så länge efter att flytta från stan. Kunde inte andas, inte se stjärnorna, det levde om hela tiden och jag kände mig så instängd, så fastkedjad. Min vikt som skjutit i höjden till ohanterbara siffror och sedan rasat efter operation, men inte till den nivå jag hade blivit lovad. När jag la budet tänkte jag inte på vad det var jag planerade. Jag ville bara bort.
 
Husflytt, bröllop och dubbel examen samma år.. Ett smått panikartat beslut efter den viktnedgång som följde på bortslitandet av min snuttefilt tröstätandet. Igentäppandet av det svarta hålet i magen som gjorde mig fysiskt instängd också, inte bara psykiskt. Men jag kämpade för mitt liv de här åren och huset fick mig att börja drömma igen. Drömma mig bort från det jobbiga som var.
 
I min dröm byggde jag en tomtebolycka. 

Är det såhär det går till?

Jag kunde ju inte tro det. Att det kunde gå till såhär.. Att jag faktiskt hade en mage som pirrade. Jag var ju fortfarande osäker på om jag faktiskt överlevt? Hur kan det vara så att man ramlar över en person som är precis det man behöver, precis just då? När man slutat hoppas och drömmarna tagit slut.. När man är helt och hållet nollställd. Händer det då?

Jag hade total panik över julen. Total panik över insikten att jag var kär. Men jobbet och hunden höll mig på fötter. Jag var tvungen fortsätta ta en dag i taget, även om jag inte vågade erkänna för någon, inklusive mig själv, att jag hade en pojkvän.


Se tillbaka..

Idag vill jag att du som undrar vad som hände för ett år sedan går tillbaka. Gå tillbaka till den 1 september här i bloggen. Se in i mina ögon, hur tomma de är.. Hur förtvivlad jag var.. Och så ser du på bilden nedan. Fortfarande inte helt mig själv, men någon nytt är på väg. En ny gnista!

Närhet. Stöd. Ett jobb jag gillade. Stjärnor på min svarta himmel. Även om jag fortfarande är jättejättetrött.


Vill inte vara själv

Ibland tycker jag lite synd om honom.. Den här karln som kom in i mitt liv mitt i allt. Han är så fin, och jag var ett personifierat kaos, utsvulten på närhet och vardagshjälp.

Jag försöker tänka att han ändå har kommit flera steg närmre sin självhushållardröm genom att träffa mig. Att jag kanske är bra för honom också, trots allt.

För det är klart att mycket blev lättare när han kom. Även om jag fortfarande behövde lösa allt inom mej, helt själv. Jag hade varken tid eller ork att lära känna någon ny, jag bara gjorde det ändå.

Plötsligt hände det. Jag hade roligt igen! Jag var glad, prövade nya saker.. Forfarande hade jag så mycket att jobba med, det har jag fortfarande. Men det var så skönt att äntligen få ha roligt!

Därför är jag tacksam över den där försiktiga handen i min, för ett år sedan.


Stjärneljus som faller

I torsdags var det ett år sedan. Jag stod i en okänd lägenhet och Kiesel hade hårat ner hela köket. Jag tyckte jag luktade lite svett. Magen pirrade och jag åkte hem. För mycket, för tidigt. Jag kunde inte, orkade inte, vågade inte.. Kände mig så trasig.

Några dagar senare kom han till mig. Fisken blev bra, men vinet var kanske inte helt matchat.. Otroligt stjärnljus natt med norrsken. Klar och kall. Stjärnor som föll och föll. Svart skog som bäddade in oss. Ljusa stjärnor gjorde skogen svartare och vi snubblade över hundarna. Fnittrade. Mitt hus var ett slott sa du. Inred kammaren som garderoben i Narnia sa du.

Som om jag väntat på dig i så många fler år än vad som var möjligt. Som om Gud ville ge mig en aladdin-ask. Inte för att jag inte klarar mig utan choklad, utan för att allt blir lite bättre med choklad. Och för att om man får en ask choklad, bara sådär, så har man som regel gjort något bra enligt den som ger.

Och jag behövde verkligen en kram.


Om

Min profilbild

RSS 2.0